Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De kidnappar henne och har som sin galjonsfigur

Pippi på cirkus.Foto: Ingrid Vang Nyman / Pippiperspektiv.
Linnéa Claeson.Foto: Illustration Beata Boucht / Ur "Pippiperspektiv"
Herr Nilsson.Foto: Illustration Sara Lundberg
Pappa Efraim.Foto: Illustration Ingrind Vang Nyman / Pipperspektiv
Foto: TRE FOTOGRAFER/IBL

Lagom till Pippis 75-årsjubileum utkommer en stor antologi.

Gunilla Brodrej härsknar till bland analyser, tolkningar och projiceringar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En otroligt fin jubileumsbok om Pippi som man inte vill ha.

För inte vill man väl ha folks högst subjektiva tolkningar eller vad hon betytt för kvinnor i synnerhet och mänskligheten i allmänhet ens om den är full av fina bilder och har vävt omslag i simbassängsblått?

Det är en lång rad skribenter och illustratörer som har fått tolka Pippi i ”Pippiperspektiv”.

Somliga kidnappar henne och spikar upp henne som nån sorts galjonsfigur för allt som är bra och fint och rätt. Vara flicka och kvinna och våga ta plats. Linnéa Claeson lyckas pricka in så många plattityder om samhällets orättvisor och nödvändigheten av att vara försiktig med makt och att Pippi ”sätter gränser och protesterar högljutt när någon kliver över dem” att jag undrar om hon egentligen inte skriver en aktivistisk bildtext på sitt Instagram. Till en riktigt bra illustration (Beata Boucht) av sig själv i flätor. Såklart skriver många utifrån sina egna dagordningar för livet när de skriver om Pippi. Självklart projiceras det. Som Agnes Lidbecks underligt sorgsna text om att Pippi uppträdde på cirkus för att hon var ett bekräftelsetörstigt ensambarn. Eller Roland Paulsen som leder i bevis att Pippi är anarkist, ingen originell åsikt, men ändå. 

Linda Skugge skriver som vanligt om sig själv, i sin hot take där hon hyllar den duktiga och rena Annika i kontrast mot den outhärdligt smutsiga Pippi och den äckliga apan som kliver i degen. Några varv i karusellen med Skugge säger man inte nej till.

Men det är de folkbildande och fördjupande texterna som verkligen fångar mitt intresse.

Till de omistliga bidragen hör Nathan Hamelbergs glasklara argumentation varför det var nödvändigt att byta pappa Efraims jobb från ”negerkung” till Söderhavskung. Visst kan man förklara för barn att det var andra tider förr, men ”sagostunden på förskolan kan inte vara ett seminarium”. Originalen finns för övrigt på KB. 

Vi vet ju hur Astrid Lindgren såg på maktmissbruk.

Jag läser med intresse Per Svenssons utredande essä om kopplingarna mellan den samtida Stålmannen och Pippi, fiktiva hjältar som var och en bekämpar ondska mitt under brinnande krig. Men är det verkligen avsky mot just diktaturer som gör att Pippi läxar upp herr Blomsterlund som piskar sin häst, som Svensson skriver. Vi vet ju hur Astrid Lindgren såg på maktmissbruk. I det här fallet ett maktlöst misshandlat djur. I de senare böckerna som ”Mio min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta” är kopplingen till diktaturer förstås klockren. 

Alla har sina käpphästar. Fatima Bremmer påminner om att den 16 år äldre Ester Blenda Nordström (”Ett jävla solsken”) var före Astrid Lindgren med den i dag helt bortglömda Ann-Mari Lindelöf. Nog fanns det likheter, inte bara mellan Pippi och Ann-Mari, utan också mellan författarnas personligheter. Ambitionen att föra upp Nordström på en plats jämsides med Lindgren är dock inte helt klädsam. ”Av de två blir Astrid Lindgren den som sätter foten i det redan upptrampade steget”. Det är så mycket känslor och projiceringar på gång i den här antologin. Vilket sätter fingret på att Pippi, likt illustrationen på framsidan, vuxit till en morf som går att förändra lite som man vill. 

Humorn som uppstod åkte rutschkana rakt in i mitt hjärta.

Därför fastnar jag för Lena Lind Palickis språkvetenskapliga essä. 1945 var Pippis brott mot samtalskonventionerna särskilt märkvärdiga och normbrytande. Så där talade inte barn, inte ens i böcker. Pippi är rapp, rolig och orädd. Och ofta bokstavlig. Minns ni reklamskylten utanför butiken; ”Lider ni av fräknar” och hur Pippi kliver in, går fram till butiksbiträdet och säger ett kort: ”Nej”. Lite aspigt skulle man säga i dag. Humorn som uppstod åkte rutschkana rakt in i mitt hjärta.

Så efter att ha läst om Pippilotti Rists konst, Viktor Bankes kontrafaktiska försvarstal för Pippi i en domstol, Susanne Alakoskis minnen av sin barndom, Alexandra Pascalidous minnen av sin, Daniel Björks svep över modevärlden och Suzanne Osten om nödvändigheten av att få pröva sina egna tankesätt, säga emot, gå egna vägar så känner jag att det måste finnas ett till rum i den här korridoren. Mitt eget. Med sagofiguren Pippi som kliver rakt in i verkligheten. En sällsam, ovanlig, övernaturligt stark person som lever med djur. Häst på tomten. Den drömmen. Pippi var ett äventyr, likt garderoben till Narnia hos C S Lewis. Just så magisk kändes Astrid Lindgrens berättelse, som hon först började hitta på för en sängliggande dotter som hade tråkigt. Sedan var ingenting tråkigt längre. 

Kanske är detta svaret på varför den här boken behövs – för att vi alla ska tvingas komma fram till vad Pippi Långstrump betyder för oss. Och helst utan tjatet om att hon är en förebild. Vi ska inte ens prata om politikerna. Hon är en bild. En sagolik. En sån kan man inte dänga i huvudet på andra.

 

Antologi

PIPPIPERSPEKTIV

Redaktör Maina Arvas

Astrid Lindgren text, 207 s.

SE MER:

Hör dottern Karin Nyman berätta om hur det gick till.