Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”De borde egentligen inte tillåta Pippi i Kina”

Karin Nyman och Olle Nyman i Astrid Lindgrens hem.Foto: GUNILLA BRODREJ
Foto: WEINE LEXIUS

I år är det 75 år sedan den första Pippi-boken kom.

Gunilla Brodrej träffar Astrid Lindgrens dotter Karin och barnbarn Olle i lägenheten vid Vasaparken i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. På det runda bordet i hallen ligger en likadan julduk som vi har hemma. En bleknad från 1950-talet i blått, rött, gult och vitt. Det är Astrid Lindgrens duk och det är som en hälsning.

– Jag minns inte den duken från min barndom, så den måste hon ha skaffat senare. Den är i alla fall alldeles lagom julig, säger Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman som tar emot tillsammans med sin son Olle Nyman som är VD på Astrid Lindgren AB.

Lägenheten på Dalagatan 46 har bevarats och är öppen för visningar vissa dagar. Detta var Astrid Lindgrens hem från 1941 fram till hennes död år 2002. Barn åker skridskor i Vasaparken, det måste de ha gjort även när hon satt vid sin skrivmaskin och knackade ner böckerna.

– Det var inte här hon skrev böckerna, inskärper Karin då jag stannar upp vid skrivbordet. Det gjorde hon i sängen. Att skriva rent på maskin var ingenting.

Olle och Karin Nyman vid Astrid Lindgrens skrivbord.Foto: GUNILLA BRODREJ

Det är tjugondedag knut, äpplena i granen har skrumpnat, men den resliga granen är av plast. 

– En plastgran hade aldrig mamma haft. Det skulle vara en riktig gran. Och den ser inte heller ut som de granar vi hade, säger Karin.

I slutet av sitt liv fick Astrid gula fläcken och då fick Karin hjälpa till att läsa brev.

– Det värsta var när hon hade stora födelsedagar och det kom stora säckar. Ibland fanns det oerhört gripande och intressanta brev från läsare som berättade hur mycket hennes böcker betytt för dem. Man kunde läsa tre eller fyra sådana brev på raken, men sedan kunde man inte ta in mera. Det gick inte. 

Hon var ju på sätt och vis vår Beatles. Alla bara skrek. Eller alla bara skrev, rättare sagt. Det är så mycket känslor i rullning.

– Det konstiga är att hennes böcker funkar i Japan och i Kina också. När språket är så annorlunda. Själva berättelsen håller, säger Karin liksom förundrat. 

– Kina är det land i världen som säljer mest Pippi-böcker, flikar Olle in.

– Att såna böcker får finnas i Kina! De borde egentligen inte tillåta Pippi där, säger Karin.

Inger Nilsson i rollen som Pippi Långstrump, med Maria Persson och Pär Sundberg i rollerna som Tommy och Annika.Foto: JACOB FORSELL

Pippi är översatt till 77 språk, men jag har själv en mycket starkare relation till Olle Hellboms Pippi-filmer än böckerna och är långt ifrån ensam om att kunna dem utantill. 

Kanske är det så att gestalten Pippi har åldrats bättre än böckerna?

– Det är ju många som känner till Pippi utan att ha läst böckerna. Hon [Astrid Lindgren] återgav muntliga berättelser lite som det föll henne in och ägnade inte utformningen samma kritik och uppmärksamhet som hon gjorde med senare böcker. Hon kunde se att ”så här skulle jag aldrig skrivit nu”. Hade det inte varit för Pippi-filmerna kanske hon hade varit helt borta, säger Karin.

Det vilar en melankolisk hemtrevlighet över rummen på Dalagatan 46. Jag har tagit av mig i strumplästen, som de andra, även om de sa att jag inte behövde det. Men här kan man ju inte bara stövla in med skorna på, tänker jag uppfylld av högtidlighet.

– Många drabbas av högtidlighet här, särskilt utländska gäster, säger Olle Nyman när vi slår oss ner vid kaffebordet.

Astrid Lindgren på Dalagatan 46.Foto: KRAUSE, JOHANSEN ©Astrid Lindgren Aktiebolag

– Men jag minns förr när mamma levde och det kom utländska journalister som kunde säga till mig att ”tänk att hon bodde så här enkelt”. Jag tror de blev mer besvikna än andaktsfulla. Men hon tyckte att hon bodde väldigt fint. Jag minns inte att det var så underbart för mig att flytta hit och få ett eget rum, Lasse och jag delade rum på förra stället, jag tyckte bara att det var så himla tjusigt med två toaletter, säger Karin Nyman och tar en havrekaka.

Denna pigga 85-åring som har blivit så lik Astrid Lindgren var en gång en liten sjuårig flicka som låg till sängs i lunginflammation och kom på att hon skulle be sin mamma att berätta om en Pippi Långstrump – ett infall som så att säga blev historia. Lagom till 75-årsjubileet av den första Pippi-boken går Astrid Lindgren AB ihop med Rädda Barnen om en välgörenhetssatsning för flickor på flykt kallad ”Pippi of today”. 

– Mormor var en förkämpe för barns rättigheter, säger Olle.

– Mamma klarade inte att få den där insikten i hur barn kunde vara utlämnade till hemskheter, säger Karin.

– Och som världen ser ut nu med 70 miljoner människor på flykt från sina hem började vi fundera på hur vi kunde använda Pippi som förebild, säger Olle.

För varje Pippi-bok och merchandise som säljs kommer en viss procent gå till Rädda Barnen. Man vill att det ska bli ”nåt tvåsiffrigt i miljoner”, säger Olle Nyman. Och med tanke på de höga priserna på somligt merchandise så finns det ju gott hopp om detta, säger jag inte. 

Pippi-merch.Foto: ROGER TURESSON

– Pippi ser så olika ut i olika länder, säger han. Men det alla känner igen är flätorna, så loggan till ”Pippi of today” är ett huvud med flätor.

Det är mycket som kan försvinna och förändras med översättningarna. Och med Karin Nyman, som själv är översättare bland annat av Peter Handkes tidiga romaner, är det roligt att prata om just det. När den första tyska översättningen gjordes av Pippi uppstod ett problem kring långstrumporna.

– Pippi har en brun och en svart strumpa, men en brun strumpa gick ju inte, så den blev randig. Och i Frankrike dög det inte alls att ha en Pippi framförd i full frihet. Där blev hon ett ganska lydigt barn och det där märkte inte mamma först. 

Det franska förlaget hävdade att franska barn inte skulle köpa att Pippi kunde lyfta en hel häst, eftersom dessa barn hade upplevt kriget och därmed inte var så blåögda som svenska. Den något märkliga lösningen var att Lilla gubben blev en ponny. 

– Mamma förstod inte då hur det var möjligt att förändra lite hursomhelst. Sedan började hon följa framför allt de tyska översättningarna nära. De hade en tendens att göra allting lite gulligare.

Så länge Astrid Lindgren levde kunde hon kontrollera vissa översättningar men nu är hon översatt på 107 språk och det är i princip omöjligt att hålla reda på alla. 

Astrid Lindgren omgiven av Jan Olsson som spelar Emil och Lena Wisborg som spelar Ida i "Emil i Lönneberga”.Foto: OLLE LINDEBORG / TT NYHETSBYRÅN

Karin Nyman har dock gått igenom de nya engelska och franska nyöversättningarna.

– Den franska översättningen har jag bråkat om. Jag hade en lång dialog med deras översättare, en av de bästa, om ”Emil i Lönneberga”. ”Det skymde så vackert den kvällen” hade översatts med ”magnifique coucher de soleil (en magnifik solnedgång)”. Han hävdade att det var samma sak och jag kunde inte få min vilja igenom. Och Emil har ett ”ulligt hår” på svenska, men det blev ”lockigt” på franska.

I ”Boken om Pippi Långstrump” som jag skaffade för ett antal år sedan är Pippis pappa fortfarande ”negerkung”, med ett förklarande förord signerat Karin Nyman: ”Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt”. I senare upplagor är ordet definitivt borta och ersatt av ”kung”.

– Så länge ”neger”-ordet finns och används på det där förfärliga viset går det inte. Det hade inte författaren velat. Tyskland tog bort det tidigare än vi. Jag var nog den som det där sist blev tydligt för. 

Vad Astrid Lindgren skulle ha velat och vad som är i linje med vad hon hade velat måste vara en ständig fråga för er.

– Böckerna är enklare, men om man ska sätta upp en teaterpjäs eller film blir det en bearbetning där vi måste värna originalberättelsen så inte den förvanskas samtidigt som man måste ge konstnärlig frihet. Även när vi gör produkter och leksaker att det håller kvalitet så långt som möjligt.

Hur var det egentligen att dela Astrid Lindgren med världens barn?

– Det är nog en annan Astrid. Min Astrid är opåverkad. Jag har haft min mamma. Jag har nog inte kunnat analysera det bättre än så. Men ju mer berömd hon blev ju mer kunde hon säga ”den där Astrid Lindgren” om sig själv. Det var en yrkesroll som blev ovanligt omfattande.

Och som Karin inledningsvis hade en mycket speciell roll i eftersom någon med namnet ”Pippi Långstrump” uppstod som en idé i Karins huvud.

– Jag kan inte säga att jag minns att hon berättade just om Pippi Långstrump. Däremot minns jag att hon läste klassiker som Thackerays ”Fåfängans marknad”, Jules Verne, P G Wodehouse och Falstaff, fakir. Hon tyckte om att läsa roliga böcker, säger Karin.

Lasse, Astrid, Karin och Sture Lindgren.Foto: ©ASTRID LINDGREN AKTIEBOLAG

Jag frågar om något av hennes barn eller barnbarnen har ärvt den där fantasin, men Olle och Karin skakar på huvudet. Astrid hade en alldeles unik begåvning och lekskicklighet. 

– Hon tyckte hela tiden att det var roligt att leka och samlade sina barn och barnbarn här en gång i veckan. Då gick hon ofta ifrån oss vuxna för att gå och leka, säger Karin.

– Jag minns att jag hade barnkalas hemma på Blomstigen och mormor var utklädd till häxa och sprang runt och hytte och jagade oss vilket vi tog emot med skräckblandad förtjusning, säger Olle.

– Hon fick ofta leka häxa. Ett av mina kusinbarn, lilla Ylva, var yngst av barna som skulle bli jagade. Hon sa till Margareta Strömstedt som råkade vara i Vimmerby den gången att ”vi vet att hon inte är en riktig häxa, men själv tror hon det”, säger Karin.

1976 iklädde sig Astrid Lindgren rollen som häxa på allvar, Häxan Pomperipossa i Monismanien. Det var då hon gav socialdemokratin i allmänhet och Gunnar Sträng i synnerhet en svidande kritik för den orimliga marginalskatten. 

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”

”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”

För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen. 

(Expressen 1976)

– Jag trodde på hennes ord och förstod att det var sant. Och att det var nödvändigt för henne att få säga det. Men sedan tyckte jag att det var obehagligt med den starka opinionen emot henne, säger Karin.

Gunnar Sträng gick hårt åt Astrid Lindgren som han anklagade för ”djup osakkunskap”. Men det drabbade nog socialdemokratin hårdare än Lindgren.

– Hon blev samtidigt väldigt uppskattad av småföretagarna och det styrkte henne. Hon var också väldigt påverkad av hur Socialdemokraternas höga representanter kunde bära sig åt.

Pomperipossa-texten tillkom under samma tid som Transportarbetarförbundets Hasse ”Hoffa” Ericsson uppmanade till bojkott av Franco-Spanien och fångades på en ikonisk bild utanför en bungalow på badsemester i Spanien. 

– Hon ville verkligen att det skulle smälla till. Det var den enda gången hon inte röstade socialdemokratiskt, men sedan fortsatte hon, säger Karin.

Gunnar Sträng läser Lindgren i Expressen.Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN

”Pomperipossa i Monismanien” var långt ifrån den enda texten hon skrev i Expressen. ”Bröderna Lejonhjärta” var en bok som berörde många starkt, inte minst eftersom den handlar om döden och en tanke på ett liv efter detta. Ett tag var det så många som hörde av sig till Astrid Lindgren med oroliga frågor om huruvida den ondskefulle Tengil också skulle hamna i Nangilima att hon skrev ett öppet brev till alla barn där hon förklarade att Tengil, liksom de andra onda varelserna inte kom till Nangilima utan hamnade någon annanstans. 

”Nej, Tengil och Katla kom inte till Nangilima. Tengil kom till en plats som hette Lokrume. Jag tror inte han fick det sa dåligt där, men aldrig mer kunde han plåga och förtrycka några människor.” 

(Expressen 1974).

Det säger något om de här böckernas oerhörda kraft.

– Det var ju lite förvånande för henne, trots allt. En helt vanlig dag när vi läste dagens skörd om hennes väldiga betydelse stannade hon upp och sa ”men tycker inte du att det här är märkvärdigt?”. ”Jo” sa jag och så fortsatte vi. Det var hisnande för henne. 

Lagom julduk på Dalagatan 46.Foto: GUNILLA BRODREJ

Vi tar några bilder i lägenheten. På väg ut skriver jag i gästboken och tar en bild på bordet för att visa mina vuxna barn. Kan ni tänka er, så märkvärdigt, Astrid Lindgren hade en exakt likadan julduk.

Gunilla Brodrej är ungkulturredaktör på Expressen Kultur.