Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De bästa barnböckerna diskuterar frihet

Astrid Lindgren instruerar skådespelaren Inger Nilsson i rollen som Pippi vid filminspelningen av Pippi Långstrump 1968Foto: WEINE LEXIUS
Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.Foto: OLLE SPORRONG

Barnboken diskuterar demokratins mest komplicerade sidor. 

Margareta Sörenson menar att vanliga teman är maktbalans, rättvisa och individens frihet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITISKA BARNBÖCKER | MAKT. Barnboken har nästan alltid deltagit i debatten med sans och måtta. Överslag har funnits, men fokus har sedan 1800-talet varit individens, barnets, frigörelse och kamp för att få identifiera sig själv. Alice, Anne och Pippi går längst fram i raden av bokflickor som vågat utmana den vuxna världen och själva stärkts på vägen. Ett långt och segt arbete för idén att barn, liksom vuxna, är tänkande och kännande individer har stått i centrum i barnens böcker.  

Världskartan ritades om

Till respekten för barnet hör att försöka beskriva omvärlden på ett rimligt vis. Att inte förhålla sig till att världskartan ritades om och kolonialismen avslutades på 1960- och 70-talet skulle ha varit en egendomlig missuppfattning också i barnbokens land. Femtio år senare flyter en tankefigur omkring och kallar hela 1970-talet politiskt, att allt formulerades i politiska termer i meningen ideologiska.

Så var det inte riktigt. Det mesta inom konst och litteratur handlade om frihet, det mest bärande temat var att unga människor såväl som länder blev självständiga och fick möjlighet att bryta upp från auktoritära mönster. Frihet och strategier för frigörelse var ett övergripande tema för böcker om barnuppfostran, ungdomsmode och rock, feminism och miljöengagemang. De bästa och överlevande barnböckerna diskuterade frihet, självständighet, tolerans och integritet nyansrikt och subtilt som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Maria Gripe och Ulf Stark

Ulf Stark skrev om genus

Maktbalansen, klass - och könsskillnader, hur krigen drabbar barnen, diskriminering av etniska eller religiösa skäl – den moderna barnboken diskuterar politik för fullt och fortsätter att göra det i en seriös tradition. Både Peter Pohl ("Janne, min vän") och Ulf Stark ("Dårfinkar och dönickar") skrev redan på 1980-talet om genus på ett sätt som vi trettio år senare kallar identitetspolitik. Annika Thors böcker om två judiska krigsbarn ("En ö i havet)" vid 90-talets mitt skildrar rasism och främlingsfientlighetens vardag. De finska krigsbarnen är temat för "Systern från havet" av Ulf Stark, först pjäs och sedan bok (2015). 

Anna-Clara Tidholm, som tronar på ett fantastiskt berg av bilderböcker för de minsta, tar 2015 upp nynazismen i ”Min brorsa heter Noa”.  

Ur "Min brorsa heter Nora"Foto: Illustration Anna-Clara Tidholm.

I botten på Pippis kappsäck med gullpengar ligger ett stort allvar och en jämlik diskussion kring ett ensamt barn. Till skillnad från den allmänna politiska diskussionens vänster-höger eller rött och blått (och brunt) är den samhälleliga etiken och dess subtila frågeställningar i fokus i barnboken. Där betraktas det komplexa och mångfacetterade demokratiska systemet på ett radikalt annorlunda sätt än mediernas dagliga skildringar  av ett politiskt spel, skildrad som en slags tävling mellan olika karismatiska personer. I bilderboken ”Dom som bestämmer” av Lisen Adbåge (recenserad på Expressen Kultur 9 april) dyker bokens minimalistiska handling direkt i ett demokratiskt dilemma: majoritetens rätt respektive minoritetens. 

Avsatte tyrannerna

Ett litet tyranngäng terroriserar en grupp barn i blandade åldrar och förstör deras lekar.  Men elakingarna visar sig vara för få för att bilda ett fotbollslag, och de beskedliga kan plötsligt ta chansen och protestera. De springer sin väg och matchen blir inställd med en stolt proklamation: ”NEJ, för vi vill inte”. Äntligen fick de beskedliga töntarna makt att avsätta tyrannerna som satt tonen för all lek. 

Ur "Dom som bestämmer".Foto: Illustration Lisen Adbåge

Kanske barnboken utvecklats i en fintstilt analytisk riktning. Adbåge diskuterar en av komplikationerna i det demokratiska samhället – styrkebalans och respekt för fåtalet. Vem har mest ”rätt”? De små tyrannerna hamnar till slut i underläge, de kanske stöts ut och blir orättvist behandlade. Adbåge lämnar de nya bestämmarna lyckligt rusande bort från gården, men kvar står bråkstakarna. Och det är omöjligt att inte genast tänka att nu är det synd om dem i stället. 

På samma sätt är den glidande skillnaden mellan avsiktliga och oavsiktliga trakasserier besvärligt hårfin. Två syskon leker i sitt rum att storebror är varg och lillasyster en liten höna: en lek om tvång och underkastelse spårar ur i ”Nu är du en höna” av Barbro Lindgren. ”Måste du äta upp mig då?” frågar lillasyster uppgivet sin styrkemässigt överlägsna bror. Men, äntligen,  ett par vuxna ben dyker upp i bilden (av Charlotte Ramel). Räddningen! Ett yttre öga som ser, en möjlig upprättelse i sikte.

"Nu är du en höna" av Barbro Lindgren och Charlotte Ramel.

Det är metoo för barnen, men eftersom barnen i boken har varg- respektive höns-utseende blir den farliga leken en metafor. Berättelsen handlar till synes om två lekande barn, men den är mycket lik något av de många fall av sexuella trakasserier som uppmärksammats det senaste året.

Självklart rör frågan alla, också barnen. På förskolan säger man: stopp-min kropp! på det smarta sätt som bara förskolepedagoger kan koka ner samhällets snåriga diskurs: samtyckeslag och barnkonvention och könsmaktsordning sammanfattad i en mini-slogan. I stort sett hela samhället omfamnar metoo-rörelsen som en revolutionerande möjlighet till ett skifte i balansen mellan könen och ett slag mot tysthetskulturen. 

Konventionen blev lag

Barnboken har under 1900-talets sista decennier utvecklats politiskt-etiskt parallellt med att FN:s barnkonvention etablerats i samhället. Båda återspeglar ett framstampat idéinnehåll kring barnet som individ och barnets plats i familj och samhälle. Nu har äntligen konventionen blivit svensk lag, beslutet togs precis innan riksdagen gick på sommarlov. 

 

LÄS MER – Isa Andersson recenserar Lisen Adbåges "Dom som bestämmer"

 

Mycket bestäms efter riktlinjer som vuxit fram i demokratiska former under lång tid. Men vem bestämmer, på alla andra mellanmänskliga nivåer? I familjen, i skolklassen eller i en skara barn som leker på en gård? Där ett litet gäng terroriserar en större massa med att avbryta deras verksamhet, kritisera dem, förstöra deras lekar. ”Fula kojor ska rivas! bestämmer dom som bestämmer”. 

Trakasserade kvinnor

Och nog känner vi igen den avslöjade som trakasserat kvinnor när storebror-vargen i Barbro Lindgrens ”Nu är du en höna” säger: ”Haha, jag bara skojade, jag är inte farlig. Jag ville bara skrämmas lite.”

Politiskt men inte partipolitiskt utan etiskt – hur ska man leva demokratiskt? Fritt? Respektfullt? Barnboken är i sina bästa stunder modig som en liten björn när den höjer sig över det politiska spelet och talar demokratiskt allvar. Hoppas alla läser och lyssnar.

 

Böcker i texten

Lisen Adbåge "Dom som bestämmer" (2018)

Barbro Lindgren text, Charlotte Ramel illustration "Nu är du en höna" (2015)

Ulf Stark "Systern från havet" (2015)

Anna-Clara Tidholm "Min brorsa heter Noa" (2015)

Peter Pohl "Janne, min vän" (1985)

Ulf Stark "Dårfinkar och dönickar" (1984)

Annika Thor "En ö i havet" (1996)

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.