Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De är skuggorna under träden i Brunnsparken

Johannastatyn i Brunnsparken. Foto: ANNACARIN ISAKSSON
Foto: OLLE SPORRONG

Barnboken är politisk. Sommaren före valet tittar vi närmare på det aktuella utbudet.

Dan Hallemar läser Kajsa Gordans bok "Om jag får stanna" och tänker på de papperslösa barnen i Göteborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITISKA BARNBÖCKER | PAPPERSLÖSA. Ingen tror att förväntningarna är annorlunda för en flicka som fyller tretton år och ska ha sina kompisar på kalas bara för att hon är i Sverige utan tillstånd. Ilona i Kajsa Gordans bok ”Om jag får stanna” fyller år och några skolkompisar ska komma till klostret där hon håller sig gömd. ”Jag ser verkligen fram emot att mina kompisar på klostret och i skolan ska lära känna varandra. Det blir som två världar som går ihop”, säger Ilona.

De olika världarna mellan vilka vardagslivet utspelar sig. 

I sin avhandling om irreguljära – papperslösa – migranter beskriver etnologen Klara Öberg livet för de papperslösa arbetarna i Göteborg. De är skuggorna under träden i Brunnsparken. De gör allt de kan för att inte sticka ut. Osynlighet är deras överlevnadsinstinkt. Klara Öberg följde 15 av dem under flera år. Jag gick med henne genom Göteborg upp längs avenyn till Trädgårdsföreningen. 

Trädgårdsföreningen i Göteborg. Foto: FRIDA WINTER / PRGBG

Vi gick längs de platser där många papperslösa rör sig eftersom det är lättare att smälta in på en plats med mycket människor. Deras önskan att röra sig anonymt i staden är densamma som Ilonas, en önskan att utplåna gränserna mellan de olika världarna. Klara Öberg påminde mig om varför de hade flytt: ”De är unga, de ville vara fria”. Men nu drev de runt – hela tiden i rörelse – med sin ständiga oro över att bli upptäckta.

Under 2016 och 2017 överlämnades 12 020 ärenden om personer som avvikit efter utvisningsbeslut till polisen, av dem var drygt 2 600 barn. Det totala antalet papperslösa i Sverige är osäkert, en undersökning från 2010 pekar mot mellan 10 000 och 30 000.

Harry Martinson. Foto: JAN DELDEN

I sin självbiografiska bok ”Vägen ut” beskriver Harry Martinson bondpojken Martins ankomst till Göteborg 1917. Han är 13 år och hamnar på Asylen, barnhemmet. Där, som han säger, ”stadens små längtansbataljoner samlats för att med stadskommunens kalla mjölk få svalka av sig sin västerlängtans brand”. Han åker spårvagn, den unge rymmaren i den stora staden: ”Han kände Staden omkring sig som ett väldigt, nästan ofattbart instrument. Själv var han som ett dammkorn som virvlar runt inne i en jätteorgel.”

En av stadens många migranter som kommit i århundraden för friheten.

Ilonas skolkamrater kommer till kalaset med presenter. De fem flickorna går runt på gården och klostret. Det finns hela tiden en oro hos Ilona att hennes hem inte ska vara bra nog. Hon bor med hela sin familj i ett enda rum. Hennes oro rör sig också i gränsen mellan den ena och den andra världen. När hennes klostervärld blir sedd av kamraterna andas hon ut: ”Nu har Yasmine, Moa och Anna också sett hur jag bor och de ryckte bara på axlarna och sa ”jaha” och sen var det inte mer med det”. Ett ”jaha”, en vardaglig synlighet. 

Bygger våra hus

Icke-medborgarna är en del av staden. När de promenerar i den och inte minst när de arbetar i den. Klara Öberg har följt dem till deras arbetsplatser: Kaféer, kiosker, hårfrisörer, bilverkstäder, städfirmor, grossister, importörer. Sett hur de bär hem ekolådorna med grönsaker till din dörr. Hur de arbetar som underleverantörerna till underleverantörerna som ser till att husen vi flyttar in i blir byggda. Vårt välstånd byggs också av dessa irreguljära, hyperexploaterade människor med extremt låga löner och dåliga arbetsförhållanden.

För Ilona i Kajsa Gordans bok är det skolan som är den andra världen, vår värld. Hon har gått i samma klass sedan sexårs och går nu i sjuan. När det är skolfotografering kan hon inte vara med. Hon finns ju inte, egentligen. Men hon får gå i skolan. Det är en rättighet. En rättighet, som Stefan Löfven undslapp sig, kanske inte skulle vara för evigt. 

Kajsa Gordans bok är lojal med barnen känslor. Foto: Göran Segeholm.

Efter att de fått avslag på sin andra asylansökan går Ilona till skolans kurator, hon börjar gråta. Hon pratar om skolan: ”Allt det här är inte mitt. Jag är på väg bort”. Det fina i Kajsa Gordans bok är att den hela tiden är lojal med barnens känslor. Det är så osynligheten blir synlig, den blir personlig. 

Allt kan försvinna, allt kan tas ifrån en. Som när Ilonas första kärlek, Malik på klostret gömd som hon, får avslag och försvinner.

Allt kan försvinna, allt kan tas ifrån en.

Ilonas berättelse slutar lyckligt. Hon får stanna med sin familj. Hon säger att det är ”som ett lotteri”. Det är det förhoppningsvis inte, men så känns det. Hon ser på sina föräldrar: ”Det är som om pappa har blivit en annan människa efter beskedet. Han pratar och skojar” och mamma ”ser på mig på ett annat sätt, som om hon plötsligt märker att jag är här”. Att vara här.

Det här är berättelser som än så länge berättas igenom svenska författare och forskare. Om en generation kommer de att berättas från de som var dammkornen, av stadens oroliga ”små längtansbataljoner”. Den berättelse som Harry Martinson berättade om den tidens växande industristad kommer de gömda, osynliga, irreguljära, att berätta om vår tids växande service-, konsumtions och entreprenörsstad. Och nu precis som då är alla liv – deras som våra – sammanlänkade, som tangenterna och piporna i den stora orgeln.

 

BÖCKER I ESSÄN

Kajsa Gordan ”Om jag får stanna”. Rabén och Sjögren. 9-12 år. 2017

Klara Öberg. Meanings of Social Networks and the Local Production of Deportability. 2015  

 

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida.

Han driver även podcasten "Staden".

Läs flera texter HÄR.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!