Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dårfinkar och dönickar / Stockholms stadsteater

Johan Hilton: Dårfinkar och dönickar på Stadsteatern i Skärholmen vågar ta ut svängarna men slåss mot musikalgenren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DÅRFINKAR OCH DÖNICKAR | Av Ulf Stark | Dramatisering Irena Kraus | Regi Alexander Öberg | Stockholms stadsteater, Skärholmen

Det finaste som finns att säga om Dårfinkar och dönickar på Stockholms stadsteaters Skärholmenscen är att den åtminstone vågar ta ut svängarna.
Kombinationen regissören Alexander Öberg och författaren Ulf Starks klassiker om 12-åriga nyinflyttade Simone som låtsas vara kille har nämligen klara potential, men går bet redan från början. Det är framför allt musikalformens fel.
Starks sorgkantade uppgörelse med genus- och heteronormativitet har själv pressats in i en tvångströja där allt ständigt måste uttalas, där Thomas Lindahls och Irena Kraus sånger i sina värsta stunder låter som något Roger Pontare skulle kunna ställa upp med i melodifestivalen och där de tätt duggande numren dessutom berövar föreställningen all form av rytm och tempo.
Resultatet blir splittrat, särskilt i relief mot den skrikiga och pappfigursmässiga personregin.
Även en publik bestående av fjortisar kan faktiskt tillgodogöra sig ett visst mått av subtilitet och fattar alldeles utmärkt att Simone går igenom en identitetskris utan att Hanna Alström måste stå och sjunga ”Vem är jaaaag? Simon eller Simoooone?”

För det är framför allt Alström jag lider med i den här soppan. Hon gör sin Simone med stor känslighet och tillför samtidigt sin rollfigur en sexualexperimentell dimension som åtminstone inte jag minns från vare sig bokförlagan eller den beryktade tv-filmatiseringen: är Simon/Simone verkligen så totalt erotiskt ointresserad av den svärmiska klasspolaren Kattis (Gabriella Widstrand) eller finns där någonting mer än så, som bara inte vågar nämna sitt namn?
Alström är dock inte den enda som gör bra ifrån sig i ensemblen. Jessica Liedberg tar vara på varenda komisk poäng hos sin strama lärarinna, Lars Bringås charmar som grabbige Isak och ovan nämnda Widstrand befinner sig, som Kattis, snyggt på rätt sida buskisgränsen.
Men att det här är signerat regissören som skapade teaterhistoria med Det gudomliga kriget på Bhopa i Göteborg, det framstår som snudd på obegripligt.
Rena dårfinkeriet, rentav.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!