Bu för Mamma Mu

Publicerad
Uppdaterad
Som så många andra småbarnsföräldrar gick jag på premiären av filmatiseringen av Mamma Mu och Kråkan. Recensionerna har överlag varit positiva även om flera recensenter påpekar att filmen flyter lite väl trögt. Det var också intrycket man fick av de som besökte samma föreställning som jag. Efter halva filmen började såväl barn som föräldrar att skruva på sig. Min femåriga dotter frågade flera gånger om inte filmen var slut snart. När svaret för andra gången blev negativt bestämde hon sig för att försöka sova.
Men det var inte primärt berättelsens tröghet som jag funderade på efter föreställningens slut.
Istället förundrades jag över hur en så schablonartad mansbild, i form av kråkan, kan publiceras år 2008.
Den kvinnliga huvud-rollsinnehavaren Mamma Mu är en mycket sympatisk gestalt med stor aptit på livet. Det hon inte kan lär hon sig och hon är dessutom varm och go även mot den som definitivt inte är detsamma.
Kråkan verkar däremot se som sin uppgift att bromsa alla Mamma Mus försök att ta sig ur den klassiska kossarollen, det vill säga att stå i båset eller i hagen och föda kalvar. Inte nog med det, Kråkan är dessutom fast besluten om att inte ge Mamma Mu den minsta bekräftelse som individ. Han osynliggör henne ständigt under filmens gång. Först i slutet inser Kråkan det som Mamma Mu indirekt har hävdat hela tiden. Man kan vara vänner fast man är olika. Slutet gott allting gott ska vi tycka och Kråkan dansar i filmens final.

Fiktionaliserade genuskonstruktioner behöver förstås inte spegla samtiden. Det spelar således ingen roll att den feministiska retorik som manusförfattaren Jujja Wieslander för fram känns som om den kom från 1960-talet då Eva Mobergs klassiker Kvinnans villkorliga frigivning  publicerades. Mannen gestaltades på den tiden som den som höll kvinnan fången i den klassiska kvinnorollen. Kvinnan kunde visserligen ta sig utanför det traditionella men då endast om hon inte försummade de klassiska sysslorna, hem och barn. Hon blev i många fall dubbelarbetande.
Jag förnekar inte relevansen av denna analys, jag behöver inte gå längre än till min egen uppväxt för att se den börda som lades på de kvinnor som liksom Mamma Mu ville göra något annat än att sköta hem och barn.
Men vad är relevansen av en fiktionalisering av den genusordningen idag?
Ska vi återigen sätta på oss våra
senorientalistiska glasögon och förbanna islam? Eller är vi så inkörda i feministisk diskurs att vi tar den för det naturliga, det självklara och det sanna? Det verkar åtmin-stone vara fallet med de kvinnliga recensenter som i DN, SvD, HD, GP och i viss mån Expressen inte uttrycker några genuspolitiska betänkligheter utan menar att filmen är fin, varm och rar.

Kanske är det symptomatiskt att filmen får sämst betyg av två manliga recensenter; Michael Tapper (Sydsvenskan) och Jan-Olov Andersson (Aftonbladet). Dessa två recensenter snuddar dock endast vid de problem med filmen som har nämnts ovan. Sammanfattningsvis är filmatiseringen av Mamma Mu och Kråkan varken sevärd som barnfilm eller som fiktionaliserad genuskonstruktion utan känns mer som en ”survival” från 70-talet. Den bitterhet som feminister ur denna generation känner gentemot vad de kallar för manssamhället delas av få andra. Det var förstås ingen slump att Feministiskt Initiativ fick så få kvinnliga röster.

Pierre Wiktorin

Religionsantropolog vid Lunds Universitet. Forskar om populärkultur och religion.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag