Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bilderboken kan starta svåra samtal med barn

Sara Stridsberg och Sara Lundberg.Foto: OLA KJELBYE
Ur ”Dyksommar”.Foto: Illustration Sara Lundberg.

Sara Stridsberg och Sara Lundberg har skapat en bilderbok om en pappa som inte vill leva.

Therese Bohman tycker att den trots temat inte är skrämmande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur talar man med barn om sådant som är mörkt och svårt? Det är ett återkommande tema både i barnlitteraturen och föräldraskapet. Min dotter är fortfarande liten, men jag har redan börjat tänka på att hon snart kommer att förstå att det finns annat än hundar och fåglar och glada människor som vill en väl i världen.  

Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs ”Dyksommar” är en bok som kan hjälpa till med att starta ett samtal om ett av de svåra ämnena. Den handlar om Zoe, vars pappa en dag inte sitter vid frukostbordet som vanligt. Han är borta, och det tar ett tag innan Zoe får veta var han är: På ett stort sjukhus där människor som är så ledsna att de inte vill leva längre får bo. Temat känns igen från Stridsbergs vuxenromaner: I någon mån är ”Dyksommar” en barnversion av ”Beckomberga”, med inslag av ”Happy Sally”.

Ur ”Dyksommar”.Foto: Illustration: Sara Lundberg.

I hemlighet börjar Zoe åka till sjukhuset för att hälsa på sin pappa. När han han inte orkar träffa henne umgås hon med Sabina, som också bor där. De simmar på gräsmattan, springer i trapporna och berättar historier. Och Zoe försöker att förstå, för emellanåt dyker frågorna om pappa upp: ”Varför vill man inte leva när hundar och fjärilar och himlar finns? Hur kan man inte vilja leva när jag finns?”. 

I någon mån är ”Dyksommar” en barnversion av ”Beckomberga”, med inslag av ”Happy Sally”.

Men ”Dyksommar” är inte bara en praktiskt användbar bok, den är också en fin och fördomsfri skildring av vänskap. Och framför allt är den inte skrämmande, trots att ämnet den behandlar ofta är det. 

Mycket beror det på att den har en ton som är rak och okomplicerad, som inte dramatiserar eller mystifierar. Sara Lundbergs bilder medverkar till det intrycket: De är vackra akvareller, men samtidigt sakliga. De skildrar 1970-talsmiljöer, men hänfaller inte åt någon drömsk nostalgi, och skildrar inte miljön på sjukhuset som vare sig överdrivet mörk eller ljus. 

Ur ”Dyksommar”.Foto: Illustration Sara Lundberg.

Jag tänker att just rakheten är bokens stora styrka. Den skapar ett slags trygghet och normalitet i det som är mörkt och svårt och otäckt. 

I slutet av boken zoomar perspektivet ut och den vuxna Zoe berättar att hennes pappa aldrig blev riktigt glad, men att det gick ganska bra för honom ändå. ”Vissa människor blir aldrig glada. Det spelar ingen roll vad man gör, de är ledsna ändå.” 

Även om det kan vara en svår tanke för både barn och vuxna, finns det ett slags pragmatism i den som jag tycker om: Människor är helt enkelt olika. Att förstå och acceptera det är kanske ett av de viktigaste stegen mot att förstå både sig själv och andra – ja, mot att förstå världen.

BILDERBOK

Sara Stridsberg (text) och Sara Lundberg (bild)

Dyksommar

Mirando bok, 40 s.

Therese Bohman är kritiker och konstredaktör på Expressen Kultur.

Obekväma sanningar om skolan: