Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bilderboken blir bättre utan de vuxna i rummet

Jacqueline Woodson
Pija LindenbaumFoto: Ulrica Zwenger
Dan HallemarFoto: OLLE SPORRONG

Jacqueline Woodson och Pija Lindebaum tar barnens parti på olika sätt.

Dan Hallemar njuter av att få gömma sig mellan raderna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Världen är full av böcker som ska peppa, coacha och ge livsvisdomar till vuxna människor som krisar. Det händer inte lika ofta i barnlitteraturen, även om varje Disneyfilm är en saga om barn som växer genom nya insikter, men invävda i storslagna sångnummer: ”It’s time to see what I can do / To test the limits and break through”, som Elsa sjunger i ”Frost”.

På svenska språket skrivs svaren på de stora frågorna med mindre bokstäver och placeras i en Alfons Åbergs melankoliska lilla kropp eller så får modet ta gestalt i en Pippi Långstrump som inte behöver säga så mycket, utan visar styrka i sina handlingar med viss distans eller en Gittan som tar sin rädsla ensam ut till sagans gråvargar. 

Inga stora åthävor, egna enkla handlingar och resten mellan raderna. Och barnen klarar sig själva, vuxenvärlden kan somna på vardagsrumsgolvet, flytta till en söderhavsö eller tappa bort en av de små under dagisutflykten.

På svenska språket skrivs svaren på de stora frågorna med mindre bokstäver .

Det är när jag läser den amerikanska Astrid Lindgren-prisade Jacqueline Woodsons ”Den dag du börjar” som tankarna börjar snurra kring hur man gestaltar mod och rädsla, ensamhet och utsatthet, stora känslor, i språk och i bild i barnböcker.

Ur ”Den dag du börjar”.Foto: Illustration: Rafael López

Woodsons bok är en bok driven av en varm omsorg och en vilja att ge mod och styrka till ett ensamt barn. Den tecknar den utsatthet som ett barn kan känna när hen är annorlunda. Orden kommer från en vuxen person i rummet, en tröstande röst: ”Det kommer att finnas stunder när du ser dig omkring och märker att ingen annan i rummet är som du”.

Det kan vara utseendet, språket, att du inte har råd att åka på semester när det är lov eller att din matlåda är konstig. Allt detta kommer att göra att världen känns som en fjärran plats. Den vuxna rösten fortsätter: ”Och den enda du har vid din sida är dig själv. Så modig, så stark och redo. Även om du ännu inte vet vad du är redo för”.

Det är rörande, det är vackert, tårframkallande. Och lite ovant. Barnet jag läser för säger: ”Det låter som en bok med visdomsord”. Det är sant, jag börjar läsa som om jag höll ett pepp-talk.

Det är rörande, det är vackert, tårframkallande. Och lite ovant.

Samtidigt: det jag läser är sant och viktigt, bra formulerat och förförande vackert illustrerat, skirt och hoppfullt men en linjal återkommer i flera av bilderna som en bild av en omvärld som mäter allt.

Ur ”Vi måste till jobbet”.Foto: Illustration Pija Lindenbaum.

Men ändå, när jag får lägga ifrån mig boken och öppna Pija Lindenbaums ”Vi måste till jobbet”, med sina fantasier och barnsliga lekar inbäddade i en vardaglig crazy-realism, andas jag ut. Äntligen får man gömma sig mellan raderna igen. Det vuxna tonfallet på behörigt avstånd, i bakgrunden.

Här befolkar de små tecknade barnens olikheter och kamratskap stillsamt de stora vuxna rummen. Barnen är färgglada figurer i en stort, grått trapphus, de dammiga fotspåren av en vuxenperson som redan gått till arbetet syns i betongen. De låser dörren, ”Musse har nyckeln, han får stå på mig”.

Äntligen får man gömma sig mellan raderna igen.

Man saknar lite den uttalade berättelse om rädsla och mod, ensamhet – leken som befriare – som funnits i Lindenbaums tidigare böcker. Det är mer obekymrat, det gör boken lite spänningslös, om än fortsatt dramatisk inte minst i bildberättandet.

De små styr emellan våldsamma platser: Ett rött trafiklandskap där kaos tycks råda, sjukhusgrönt med rött blod – som vargarna dricker – och trassliga bandage och en brungrå stad där tåget stannar och de kliver av ”fast det är lite fult där”. Innan allt slutar i en regnigt duvblå skog där barnen övermannar en häxa innan de ligger utslagna på golvet i barnrummet igen.

Det är en saga, den kanske inte ens var livsavgörande, en vanlig dag med en lång befriande lek där barnen får göra vad de vill tillsammans. I morgon blir det en ny lek, en annan och den kommer också bli rolig. Främst för att det inte finns några vuxna röster i rummet.

Böcker

Den dag du börjar

Jacqueline Woodson (text)

Översättning Karin Berg

Rafael López (bild)

Natur & Kultur

30 s

Ålder 6+

 

Vi måste till jobbet

Pija Lindenbaum

Lilla Piratförlaget

32 s

3+

Dan Hallemar är författare och kritiker på Expressen Kultur. Han leder också podcasten Staden.