Behöver man fylla varje sekund i barnens liv?

RECENSION. Jag tänker ofta att det liksom verkar ha funnits mer tid över när jag var barn. 

Kanske beror det mest på barnets utdragna tidsperspektiv, men jag undrar ändå om inte något har hänt i synen på i hur hög grad man bör fylla tillvaron med saker att göra. 

Samtiden verkar snudd på besatt av att maxa varje sekund: Den lilla tid som inte äts upp av jobb och skola stoppas full av fritidsaktiviteter, träning och socialt umgänge. Livet fylls av aktiviteter, som om aktiviteterna i sig själva per definition vore meningsbärande. 

Som jag minns det upptogs en stor del av min uppväxt av att inte göra något särskilt. 

Det är också otidsenligt nog vad som försiggår i Dockteatern Tittuts ”Didi & Godo – väntar på bussen”. Den är baserad på Anna Höglunds bilderbok med samma titel från 2021, och till stor del är den trogen sin förlaga. Höglunds tecknade grisar har här fått tredimensionell form och blivit dockor – den ena dock prydd med en ny keps som försetts med texten ”S Beckett on the road again”. Det är en blinkning till såväl bokens som föreställningens gemensamma förlaga: Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Grisarna Didi och Gogo är en barnanpassad version av Becketts två luffare Estragon och Vladimir. 

En bilderbok som bygger på en av den moderna teaterns mest tongivande verk passar givetvis perfekt för dramatisering. Redan Höglunds bilderbok tycktes utspela sig på en enkel scen, vilken blivit till en lika enkel scenografi på Dockteatern Tittut. En bänk står i centrum, en busshållplatsskylt intill, två hus i bakgrunden, och – precis som hos Beckett – ett kalt träd i scenens utkant. 

Bengt Ernryds sång ”Vi väntar, vi väntar” sitter kvar i huvudet långt efter föreställningen.

Didi och Gogo väntar inte på Godot, utan på bussen som aldrig kommer. Deras dialog är Beckettskt fåordig, lakonisk och fylld av ”varför?” De pratar, bråkar, blir vänner igen. Emellanåt sjunger de lite – Bengt Ernryds sång ”Vi väntar, vi väntar” sitter kvar i huvudet långt efter föreställningen. Tiden går utan att bussen kommer. Det börjar regna. 

Några publikfriande aktiviteter som att ta en kisspaus, äta ostmacka och ta varandras mössor har tillkommit, och när den hund som förekommer även i boken gör entré bajsar den, till den unga publikens förtjusning. Sofia Hollsten och Josefin Karlsson dockspelar så övertygande att mitt barnsällskap knappt verkar märka att de befinner sig på scenen – hon ser bara grisarna och hunden. 

Trots att ingenting egentligen händer går föreställningens 40 minuter fort, och plötsligt slår det kala trädet på scenen ut och får vackert lysande blad och blommor. En symbol för hopp och bussens stundande ankomst? Det blir kväll och Didi och Gogo går och lägger sig utan att veta. Kanske kommer bussen imorgon, men å andra sidan spelar det nog inte så himla stor roll. I den här föreställningen är det befriande nog väntan som är mödan värd. 

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.