Bästa bildromanen för nybörjare och bokslukare

BILDROMAN | RECENSION. Jag trodde att "Kattvinden" var en av de där framkrystade mysrys-böckerna som bokhandeln just nu frontar med spindelnät och platsspindlar. Men sedan sögs jag in i prologens bildberättelse. En flygolycka under kriget i Sverige. En fågelkollision kan man räkna ut. Men texten är "Han var ju nyss här levande. Och det är ju inte krig. Inte i Sverige".

Spöklikt hus

"Kattvinden" är en blandning av bildberättande och vanlig prosa. Helena Öbergs ramhistoria handlar om Manda, nånstans i tonåren, som följer med sin farfar mäklaren till ett gammalt gammalt hus som han ska sälja. Typiskt rysarupplägg. Men när den omfattande bilddelen tar vid sugs läsaren in i husets förhistoria under Andra Världskriget och människorna som bott där, särskilt två gossar som drabbas av tuberkulos. Det är som om en film börjar. Som om svartvitt blir färg, och som om fantasin får vingar.

Kristin Lidströms illustrationer känner vi igen från författarduons förra samarbete, "Din tur Adrian", som Augustnominerades 2015. Även i den har övergången till färg en särskild betydelse. De svartvita serierutorna övergår till helsidor i färg och öppnar sig för den mobbade Adrians känslor. Även här öppnar sig romanen, men för att ge liv åt någonting som hände i huset för 70 år sedan. Öberg arbetar med murriga jordfärger, ockra, grönt, plommon, orange. Det är som om bilderna har en doft av damm och 1940-tal. Men till illustrationerna i den svartvita prosadelen hör också vår tids självporträtt med mobilen. Varav en får en särskild betydelse.

Terapeutiska spökerier

Berättelsen inbegriper flera förluster. I dåtid och nutid. En försvunnen pappa, en avflyttad bästa vän och, i historisk tid, en nybliven änka som också förlorar sin son. Men mitt i all denna sorg finns ett hopp som handlar om en annan dimension. Man skulle kunna kalla det för terapeutiska spökerier. Jag vill inte avslöja vad det är som händer. Men "Kattvinden" är faktiskt precis den där tjocka bildromanen som man kan ge till unga tonåringar som tror att de inte tycker om att läsa. Men också till bokslukare som tror att de vet vad det är att läsa. Som jag.

Gunilla Brodrej är kritiker och ungkulturredaktör på Expressens kultursida.