Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barns läsning ska inte motiveras med nytta

En pappa läser för sitt lilla barn. Sedan gäller det enligt artikelförfattaren att fortsätta.Foto: Isabell Höjman/TT NYHETSBYRÅN
Klassisk scen ur ”Biggles”.Foto: Rights Managed / Copyright (c) Mary Evans Picture Library 2015

Rapporten om barns läsning visar också att föräldrar inte läser för sina barn.

Joel Halldorf slår ett slag för den magiska högläsningen långt upp i åldrarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Bland all deprimerande statistik i Svenska förläggarföreningens rapport om läsning är det en siffra som drabbar mig lite extra. Det är uppgiften att svenska föräldrar, särskilt män, läser allt mindre för sina barn. 

För det är inte bara att beröva barnen något, utan också att som vuxen gå miste om så mycket. Inte bara om närhet och glädjen i att gå upp i samma berättelse, utan också, som så mycket man gör med barnen, om chansen att få återbesöka sig själv som barn. Man förs ofrånkomligen dit: till en annan tid, och också till ett annat sätt att läsa.  

För läsningen var liksom annorlunda då. Att öppna en bok var att kliva ut ur denna världen och in i en annan. Jag flög med Biggles, färdades med Bounty och reste under haven med Jules Verne

Kompisarna klagade på att jag försvann. Vi började leka, men snart hittade de mig i ett hörn med deras Buster-tidningar. Frånvarande från vad de kallade för verkligheten.

Det fanns ingen status i att vara ett läsande barn, och jag brydde mig inte heller om böckernas status. Jag läste Homeros och Kitty-böcker med samma frenesi. Läsningen handlade om en enda sak: Att besöka andra världar. Och samtidigt – men det insåg jag ju inte då – utforska min egen inre värld. 

Men någonstans förändrades det. Först blev läsningen läxa, sedan yrke. Nu var böckerna inte längre bara världar att kliva in i, utan också byggstenar med andra syften: Bra betyg, utbildning, cv, karriär. Litteraturen reducerades till förvaringskärl för information, kunskap, bildning och status. Att läsa handlade allt oftare om att vaska fram detta andra ur texterna, snarare än att gå in i dem. 

Läsningen blev ett medel för ett mål. Jag läste inte längre för att läsa, utan för att ha läst. 

Det är denna läsning jag befrias från till när jag läser för mina barn. Vi sätter oss till rätta, jag slår upp boken och börjar läsa – men det är inte jag som leder. Tvärtom: De tar mig vid handen, öppnar en osynlig lucka och för mig in i den förtrollade värld som fortfarande finns där, innanför böckernas pärmar. 

Jag får åter resa som barn reser, genom Narnias förtrollade skogar, över Rohans slätter och med tåget från perrong 9 och 3/4. Och jag funderar på om det kan ha varit detta Jesus menade, när han sa att vi måste bli som barn för att kunna komma in i himmelriket? Barnen är inte bekanta med vare sig nytta eller funktionalitet, är det därför de har närmre till tillvarons magin? 

Därför brister något i mig när Jens Liljestrand skriver att vi måste ta till tvånget för att råda bot på den läsbrist som hotar vår civilisation. Visst förstår jag impulsen att gå full on Jordan B Peterson inför det läskaos som breder ut sig. Och göm gärna undan telefonerna, schemalägg gemensam lästid och gå för allt i världen inte miste om gåvan att få läsa för barnen. 

Barnen ska inte bli som oss, det är vi som behöver bli som barn.

Men tvinga inte – och motivera inte läsningen med nytta. Var varsam med den sista magin i vårt teknokratiska samhälle. 

Barnen ska inte bli som oss, det är vi som behöver bli som barn.  

Givetvis är det bra att skyddas mot dumhet, ytlighet, empatilöshet och annat som Liljestrand hoppas att läsning ska vaccinera mot. Men den funktionalistiska litteratursynen förvandlar böckerna till en medicin som man visserligen kan tvinga barn att ta, dock aldrig mer än teskedsvis. 

Och om man har sett barn krypa genom luckan till läsningens förtrollade värld, och sedan sluka volym efter volym för att få stanna kvar där, då inser man att detta är att sikta för lågt. 

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT / COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

I stället för att leda barnen in i rationalismens järnbur försöker jag själv ta mig ur den. Det är svårt, men jag vet att det går. I Per Wästbergs ”Läsebok” slår jag följe med en man som läser med ett barns passion: utan annat mål än själva läsningen. 

Det är också så munkarna läser i sina kloster. Lectio divina kallas det – den gudomliga läsningen. Man läser inte för att få kunskap eller förbereda en predikan, utan för att umgås med texten. Kliva in i den och vistas där: höra rösterna, se människorna – och sedan stiga ur, på något sätt förändrad. Munkar eller inte så känner de flesta av oss igen erfarenheten. Så här beskriver Wästberg den: 

”Läsning är en ensam syssla där jag i bästa fall slipper ifrån mig själv och förs in i en opersonlig närvaro som gör min närmaste omvärld osynlig och visar mig något jag aldrig ägt. Ändå är jag sällan mindre ensam.”

Det var detta jag upptäckte som barn, när jag drog mig undan och försvann in i böckerna. Att försjunka i litteratur är att träda in i en gemenskap som kan kännas mer påtaglig än människor av kött och blod. 

I dag har jag svårare att hitta till det landet. Men på kvällarna tar vi oss dit, när barnen får visa vägen. Då tar jag ut riktmärken, trampar upp igenvuxna stigar och hoppas att jag en dag själv ska kunna hitta tillbaka dit.  

 

Joel Halldorf är författare, teolog och skribent på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Gud - jakten”. 

 

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=72982&country_iso=se

 

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.