Barnens tro på Gud är egentligen ingen tro

”Det måste vara som att sitta med tio bitar till ett tusenbitspussel”
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Vad innebär det att som liten göra världen begriplig med tankar om högre makter?

Margareta Sörenson avslutar Ungkulturens sommarserie om barnatro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Han styr sitt lilla finger mot kinden där ett plåster lyser färgglatt. Mycket allvarligt ser han oss i ögonen i mobiltelefonens pyttelilla ruta. Så säger han, sakta: ”Plåster!”

Inget mer. Inget mindre. Vi har inte setts på månader annat än per telefon, kommer han ens ihåg vilka vi är? Men detta vill han kommunicera. Kanske är ordet nytt, kanske företeelsen, kanske kombon och tillfället att inför publik avfyra annonseringen av denna erövring.  

”Att inför publik avfyra annonseringen av denna erövring.”
Foto: Colorbox

Frågorna kring varför lämnas obesvarade; han har sagt sitt. Tyst följer han uppmärksamt resten av samtalet, som delvis handlar om ett litet sår, hur han pillat på det, hur ett plåster var räddaren i nöden. Vad tänker han medan samtalet fortsätter?

Som att sitta med tio bitar till ett tusenbitspussel

Små barn klär sina tankar i ett begränsat språk. Det måste vara som att sitta med tio bitar till ett tusenbitspussel och pröva sig fram. Här var ändå en ny bit att visa upp: plåster! Jag tänker mig att barnens värld tar form och att en bild växer fram, på ett sätt som påminner om kartor från medeltiden. Rätt, men fel. Eller egentligen inte alldeles fel, men ändå inte rätt. 

Medeltida kartor över Skandinavien avbildar ett knubbigt Sverige som lutar sig ut över Östersjön - inte så fel ändå, med tanke på förutsättningarna att skapa en bild med de begränsade metoder för mätning som fanns. Men olikt den slanka lejonlika skandinaviska halvö som vi nu vant oss vid som korrekt.

”Ett knubbigt Sverige som lutar sig ut över Östersjön - inte så fel ändå”.
Foto: Wikimedia commons

Från min egen barndom minns jag min förvissning om att jultomten bodde i det lilla vita hus som finns vid Norr Mälarstrands strandpromenad i Stockholm. Där vallades jag, och där lärde jag mig också att åka skidor snörika vintrar som fyra-femåring. Det lilla vita huset var ursprungligen avsett för trädgårdsredskap i stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms briljanta strandpromenad, Stockholms smalaste park. Huset står där än och är onekligen passande för en tomte, en smurf eller varför inte de tre björnarna som Gullock besöker. 

Hemska historier om vålnader och syner, alldeles olämpliga för små barnaöron

Från Norr Mälarstrand ser man på andra sidan Riddarfjärden den lummiga Långholmen med sin lite bergiga profil. Lika viss som jag var om att tomten bodde i det vita huset, lika stor var min övertygelse om att det var landskapet Dalarna som låg på andra sidan vattnet. Från Dalarna kom mormor och därifrån brukade hon berätta, både om vardagen men, o fasa, framför allt skrönor som byggde på folktro. 

Hemska historier om vålnader och syner, alldeles olämpliga för små barnaöron. Från min position på Kungsholmen iakttog jag detta mitt Dalarna, lantligt grönt, vilt och invid vatten – Siljan förstås. Jag minns inte att jag frågade någon vuxen om det stämde, kanske insåg jag att det var bäst att hålla saken för mig själv. 

”Från min position på Kungsholmen iakttog jag detta mitt Dalarna, lantligt grönt, vilt och invid vatten – Siljan förstås.”
Foto: Maja Suslin/TT

När började jag förstå att Dalarna inte kunde ligga i Stockholm? Och att jultomten var en av de många falsarier på skoj som togs på ett slags låtsat allvar av alla andra. Oklart. Min barndoms aftonbön, Gud som haver barnen kär, ledde inte till några frågor. Den var en lugnande insomningsritual utan oklarheter. Men skolans mer intensiva förkunnelse och morgonpsalmerna som sjöngs till skolorgelns stånkande och kvidande bjöd på gåtor. 

Men Trygga Räkan? Det var för mycket.

Utan knot ritade jag ofta Jesus och små lamm och lyssnade till ganska spännande berättelser. Men Trygga Räkan? Det var för mycket. För att någon ordning och begriplighet skulle råda, sköt jag fiffigt in ett ”kan” extra i psalmen; Trygga räkan kan ingen vara. Vem den väldigt trygga räkan kunde tänkas vara, förblev outgrundligt. På något oklart vis hängde det ihop med alla små lamm som kände sig trygga när det vaktades av en pålitlig herde. Varför inte också en räka? Uttalat med stockholmsdialekt, förstås: reka. 

”Vem den väldigt trygga räkan kunde tänkas vara, förblev outgrundligt.”
Foto: Shutterstock

Pusselbitarna läggs till varandra, till att börja med är det långt emellan dem. Det påminner om ett vetenskapligt arbete där det man kan veta blir klivstenar till det man anar, men måste ta reda på. Att försöka förstå är ett mänskligt livsvillkor. Upplysningstidens forskare, som den nyligen omdiskuterade Carl von Linné, försökte ordna och strukturera utifrån kända premisser. 

Barnatron är i själva verket ingen tro.

Åtskilligt kunde han inte veta som vi tar för självklart, lika lite som ett litet barn kan betrakta sin omvärld i helhet och med överblick. Bit får läggas till bit och fogas samman efter de mönster man tycker sig skönja. 

Vuxna skrattar gärna åt barnens felslut, och just nu vill man banna forskning som ägde rum för sekler sedan att den inte förutsåg vad den kunde leda till. Upplysningens filosofer och vetenskapsmän lade pussel med nyfunna bitar som kom att utnyttjas för syften som helt stred mot deras verk – att försöka förstå världen. Barnatron är i själva verket ingen tro, utan nyfunna brottstycken från en noga iakttagen och sakta alltmer begriplig omvärld. Missuppfattningar och felslut får med tiden fasas ut, precis som vuxnas antaganden måste anpassas till det man kan veta. 


Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.