Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Barnen vill bli tagna på allvar”

Barnprogramledaren Erik Ekstrand har blivit en pålitlig och glad kompis i tv-rutan.

Gunilla Brodrej träffar honom för att prata om hur han hamnade där och hur man pratar med barn.

EXPRESSENS KULTURPRISER. Det biter i kinderna när vi träffar Erik Ekstrand. Men han verkar inte frysa. Gnäller inte när byxan blir blöt av snö under fotograferingen. Han sitter på ett hygge och är väldigt mycket sig själv. Så som tittarna känner honom. Oavsett om han programleder ett gäng konstruktörer som bygger upp enorma kedjereaktioner i ”Maxat” eller vägleder några barn i ”Världens hemskaste sjukdomar” eller hanterar mat på snedden i slapstickklassikern ”Lucköppning med julköket”. 

– Om jag inte fattar att nån annan tycker det är kul att titta går det inte, säger han när vi gått in och satt oss i gäststugan på hans tomt norr om Åkersberga där han bor med sin lilla familj och katten.



Motivering

En fantasifull kompis och kedjereaktionär humorhöjare. För honom är ingen sjukdom för svår att prata om, och med sin byggarglädje gör han livet både roligt, krångligt och maxat.

Heffaklumpen 2020 går till Erik Ekstrand.


Juryn består av Gunilla Brodrej, Sven Olov Karlsson, Dan Hallemar, Hanna Höglund, Johanna Lindbäck och Margareta Sörenson.

Heffaklumpen 2020 går till Erik Ekstrand: ”Jag är så glad, tacksam och rörd”
Priset Heffaklumpen instiftades 1966 och är en statyett som skapas varje år av konstnären Stina Opitz.
Foto: JONAS ENG

Erik Ekstrand har jobbat sig fram genom tv-världen i en massa olika roller via hela undervegetationen av kommersiell tv. På ”Ring och vinn” fick han plötsligt hoppa in som programledare. 

– Det var ju ett fruktansvärt program. När man jobbade på tv var programledare det sista man ville vara. Tonen i snäckan till programledarna på den tiden var hemsk, säger Ekstrand. 

Erik Ekstrand i gäststugan.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Efter gymnasiet i Sveg pluggade han medier och kommunikation på Högskolan i Skövde. 

– På första föreläsningen sa de ”kul att ni är här”, men ni kommer aldrig få nåt jobb i det här. Det trodde inte jag heller, säger Erik som egentligen inte alls hade lust att flytta ifrån Sveg där han växte upp. 

– Hade jag gått fordonsteknisk eller industri hade jag kunnat stanna. Sveg är på landet. Där har alla sju bilar och tolv snöskotrar. Det hade inte vi för mina föräldrar var inflyttade akademiker som åkte längdskidor, vilket var superkonstigt. Hade jag inte haft föräldrar som var akademiker så hade jag inte gått högskola överhuvud taget.

Radarparet Erik och Mackan.
Foto: SVEN LINDWALL

På högskolan träffade han Mackan som han sedan jobbade med i tio år. Först på P3, sedan på TV6. Allmänbildningen hade han med sig hemifrån. Tillsammans med sina föräldrar tillbringade Erik loven med att antingen tälta i Europa och titta på fornminnen och leta kökkenmöddingar i Danmark. Eller också tillbringades hela sommaren på Öland.

– Jag tyckte det var jättekul, men om ett barn får välja så väljer man hellre supertuffa tv-spelet som kommer att höja ens status i klassen direkt. Ingen blir impad över att man har varit i Königsberg i Tyskland och tittat på nån jävla osttillverkning. 

Har du fått användning av det?

– Ja supermycket. Jag fattar bara inte hur de orkade. Hur kunde de orka vara så entusiastiska föräldrar?

– På Öland levde alla andra hoppborgsliv, men vi var där i åtta veckor och hade inte råd att käka pizza och hoppa hoppborg varje dag. Vi gjorde ingenting! Det är så spännande när man själv har fått barn att inse det. Det man visste var att nån gång på de där åtta veckorna skulle vi åka gokart i 20 minuter och det var det enda jag gick och tänkte på. 

Du har fått ha det där långtråkiga livet som många vurmar för och föder kreativitet.

– Exakt så var det i Sveg, men i kombination med en gör-det-själv-anda som musiken förde med sig. Vi höll på med band och gjorde allting själva. 

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Barnprogramlederiet kom till av en slump, någon upptäckte Erik och föreslog ett pilotprogram tillsammans med Isabelle McAllister som blev ”Maxat”. 

– Efteråt sa alla som var med att det här kan vi aldrig göra mer. Det är för slitigt.

Men det gjorde de. Byggde upp nya kedjereaktioner, så kallade Rube Goldbergmaskiner, efter en brittisk förlaga. Erik Ekstrand har funny bones, en hjärna på stabilt högvarv i kombination med en avspänd stil. Och uppenbarligen castar de med honom för de vet att han kommer att lösa saker, att han kommer att orka. 

– Ja men man är bara bra på att improvisera om man tycker om folk. Om de bara säger att jag ska vara mig själv ”det där sköna”, så funkar det kanske inte.

– Jag kan vara jätteimponerad av barnprogramledare som visar barnteckningar live i morgontv. Hur kan man vara bra på det? De barnprogram jag har gjort som blir uppskattade är såna som jag skulle kunna göra för vilken målgrupp som helst. Och sen ”barnar” man till det. ”Maxat” skulle funka för vuxna också, men med lite mindre bajskorvar och lite mer dyra bilar.

Erik Ekstrand har inga svårigheter att ”barna” till det.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Vad tror du själv det är som gör att barn gillar dig?

– Jag vet inte. De barn som jag jobbar med på inspelningar tycker att det är kul för att jag behandlar dem som vuxna. Barn tycker att det är jätteskönt att bli tagna på allvar. 

Du har ju en värme som gör att det funkar.

– Ja kanske. Mitt mardrömsprogram är ”Hem till byn”. Jag blir tokig. Ha inte så tråkigt, gör inte så där. Sälj skiten. Flytta. Man kan nästan alltid ha kul om man vill det, och det tycker barn om. 

– Men om man säger till en unge på inspelning ”äh gå jag är trött idag” tänker de att å va ärligt. Då fattar de att de får hela människan i stället för bara den tillkämpat trevliga. Jag säger sällan nåt som jag inte tycker. 

Ur ”Världens hemskaste sjukdomar”.
Foto: Anja Ullberg/SVT

I ”Världens hemskaste sjukdomar” fick barn prova på att ha svåra, smittsamma och ibland dödliga sjukdomar. Lite som ”Historieätarna” fast med medicinsk twist.

– De grät ju på inspelningen nästan varje dag. 

Varför då?

– För att de skulle göra jobbiga saker. Äta gamla tarmar till lunch till exempel. 

Var föräldrarna med på inspelningen?

– Nej. Och vissa föräldrar utnyttjade det. De kunde skicka sina barn på inspelning en hel sommar. 

Somliga barn kom han nära under de där inspelningsveckorna. Vissa av dem mådde skit.

– Jag ömmar verkligen för de där ungarna. En del har det så svårt. De mår så jävla hemskt i skolan. Till dem kan man säga att snart är skolan över och du kommer funka svinbra på ett jobb. Du är jättesmart. I skolan tänkte jag själv att hur fan skulle jag nånsin kunna jobba med nåt. Jag var ju så kass på allting. 

Erik Ekstrand och Gunilla Brodrej i skogsbrynet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

När vi träffas har Erik Ekstrand spelat in det nya barnprogrammet ”Skräcktivolit” där han är cirkusdirektör. Nu ska han påbörja Labyrintutmaningen där sjuåriga barn tävlar och robotar slajmar ner dem. 


DE SENASTE ÅRENS PRISTAGARE

2010 Gunna Grähs

2011 Barnens underjordiska scen 

2012 Joanna Hellgren
2013 Sara Lundberg

2014 Sven Nordqvist
2015 Frida Nilsson 

2016 Jojje Wadenius

2017 Per Gustavsson 2017 

2018 Gunilla Lundgren
2019 Jenny Jägerfeld


– Den där världen har jag stor respekt för. Det är mäktigt med SVT för de har så mycket pengar för pinaler och grejer, lite sämre med pengar när det gäller löner. ”Du måste ju förstå att det är barnprogram”, säger de. 

Sjunker din status för att du är med i barnprogram?

– Jag vet inte, i mitt huvud är det tvärtom. Det är fantastiskt för att de som tittade på mig förr har barn nu och tittar tillsammans med dem. Och på så sätt når jag ut till flera generationer. Jag har aldrig velat hålla på med stand up som var stort på radion när jag jobbade där. Stand-up-komikerna är superentreprenörer, tävlingsmänniskor, superrädda. Det är en fruktansvärd stämning. 

Men nu får du Heffaklumpen för dina unika egenskaper som barnprogramledare.

– Så jävla mäktigt. Mamma och pappa är mycket glada och imponerade. 


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.