Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnen får demonstrera i Farsta – för att det är konst

Elever vid Farsta grundskola och Adolf Fredriks musikklasser i Farsta. Foto: Andrzej Markiewicz
Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG

Alla får inte plats i det offentliga rummet.

Dan Hallemar ser en protest-performance med barn i Farsta centrum.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PERFOMANCE | RECENSION. Drygt 100 skolelever med plakat ställer upp sig innanför svängdörrarna till det inglasade Farsta centrum i Stockholm. Demonstrationen är en del i Peter Liversidges verk "Notes on protesting", med dokumentation på Bonniers konsthall och faktiska performance som den här. Tillsammans har de skapat banderoller, plakat och protestsånger där barnen uttrycker sin syn på omvärlden. 

Inglasat köpcentrum

Det finns en smärtsam paradox att den utspelar sig i ett inglasat köpcentrum med ordningsvakter och under ett privat ägandeskap som, om det inte rörde ett konstverk, förmodligen inte skulle tillåta någon form av politisk protest.

Det var kallt när Farsta centrum invigdes den 23 oktober 1960. Det kan man se på en av de fotografier som Hembygdsföreningen ställt ut i entrén intill de demonstrerande barnen. På fotografiet sitter prinsessan Margaretha och hennes mor prinsessan Sibylla med tjocka filtar över benen. Farsta centrum var fram till 1998 ett centrum med de flesta av sina gator i kylan utomhus, men så är det inte längre. 

Alla får inte plats

På ett plakat står: ”Stoppa våldet. Inga droger och öl.” Det knyter en tråd mellan det som blev Farsta centrum efter Sibylla och Margaretha, det som man kan läsa om i en av böckerna som står framställda som "en favorit" på bokhandeln: "Var finns alla polarna", av Per Björn och Johan Gunnarsson. En bok om de många som i skuggan av välfärdsprojektet Farsta försvann i droger och öl. De som skulle kastas ut från de inglasade gatorna om de försökte ta sig in där nu.

Det offentliga rummet krymper, alla får inte plats där. 

 

 

Det är svårt att avgöra om de välformulerade barnens naiva och direkta ramsor: "I want to be a unicorn, because they are magical" och "Ingen mera tystnad" är ett subversivt sätt att smyga in en demonstration, nästan förklädd till ett luciatåg, för att ifrågasätta detta inifrån eller om det bara blir gulligt som i böcker med små barn som säger roliga saker.

Jag kan inte släppa tanken på dem som fortfarande hålls utanför.

 

Performance

Notes on protesting

Peter Liversidge

Bonniers Konsthall, Stockholm till 17 februari/Farsta Centrum

Dan Hallemar är arkitekturskribent och kritiker på Expressen Kultur. Han gör även podcasten Staden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!