Barn har rätt till sanningen – även den kontroversiella

Foto: ILL.: JAKOB WEGELIUS

Sanningen är kontroversiell, och i synnerhet om man låter barn exponeras för den.

Kalle Lind läser Jakob Wegelius pikaresk från en svunnen tid för sina barn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITISKA BARNBÖCKER | SANNING. I ett avsnitt av nittiotalsserien "Friends" (Vänner) uppträder Phoebe, ensemblens wacko-jacko-new-age-knasiga element, som trubadur på bibliotekets barnavdelning. Hon chockar både barnen och de halvvuxna vännerna – som med seriens logik dyker upp mangrant när deras väninna är på jobbet – med sina sångtexter:

”Oh, the cow in the meadow goes moo

Then the farmer hits him on the head and grinds him up

And that's how we get hamburgers”

Phoebe får förstås sparken från biblioteket. När hon något senare framträder på vännernas stamlokus dyker dock alla barnen upp. Phoebe har bland New Yorks kids erhållit kultstatus som ”the lady who sings about the truth”.

Rätt till sanningen

Inom det vänsterkulturella sextio- och sjuttiotalsprojekt som vi i dag sorterar in under samlingsetiketten ”progg”, fanns en uppsjö av motsägelsefulla strömningar. I den proggiga barnkulturen, vågar jag hävda, fanns dock ett ideal som reste sig långt ovanför olika estetiska och partipolitiska ideal: barn har rätt till sanningen. Oavsett om man sedan gjorde barnprogram om Vietnamkriget eller bilderböcker om förlossningar eller tonårsteater om miljonprogrammet så var den tanken gemensam hos kulturarbetarna. Bort med storkar och jultomtar. In med kalla fakta.


LÄS MER – Kalle Lind: Barnprogramledaren har blivit en sprallig storasyster 


Sanningen är kontroversiell, och i synnerhet om man låter barn exponeras för den. För några år sedan slog de etablerade barnförfattarna Viveka Lärn och Ulf Stark larm. Lärn hade blivit ombedd av sin redaktör att stryka ett stycke i en bok där några gubbar satt på en italiensk piazza och rökte cigaretter. Stark spetsade till den ängslighet han kände av hos förläggarna: skriver man om en sälunge vill de att man sätter flytväst på den.

Astrid Lindgren skildrade död

Att berätta för ett barn att människor dör, röker, super, krigar och knullar är en politisk handling. Vi är många som har misstänkt att Astrid Lindgrens skildringar av Madicken-grannen farbror Nilssons alkoholism inte skulle passera dagens nålsögon. Inte heller Skorpan Lejonhjärtas död. Eller Pippis auktoritetstrots. 2000-talet känns på det hela taget som en sämre grogrund för Astrid Lindgrens konstnärskap än de rekordår då hon steg fram. Den sanning som hon alltid delgav barnen, helt i analogi med Vänner-Phoebe, har satts på undantag i vår tids barnkultur. Säger åtminstone magkänslan.

Skorpan Lejonhjärta i sin sjukbädd. Ur "Bröderna Lehjonhjärta" av Astrid Lindgren.
Foto: Illustration: Ilon Wikland

Därför är det en lisa att läsa Jakob Wegelius "Mördarens apa" (Bonnier Carlsen, 2014) för sin sju- och nioåring. 618 sidor text tar vi oss igenom, fullspäckade med begrepp som ”elddurk” och ”diwan” och ”kammaradjutant” och ”anarkist” och ”fado”. Marinerad i Taube och Tintin och Agatha Christie skriver Wegelius fram ett pikareskäventyr i en nyss förgången värld präglad av kolonialism och korruption och klassmotsättningar. Politiken, de stora skeendena, rörelserna som fick imperier att falla, rörs bara implicit – men allt det finns där, som en del av den suggestiva mellankrigsfond mot vilket äventyret utspelas. 

Cyniska människor

Mördarens apa är en fristående fortsättning på "Legenden om Sally Jones" (2008), den hyllade bilderboken om en stackars gorilla som slungas ut på en resa fylld av cyniska människor med fantasieggande namn och titlar. Här förs ordet av Sally Jones själv, den märkvärdiga gorillan som både kan skruva ihop en båtmotor och slå en indisk minister i schack. Hon berättar om konspirationen som sätter hennes bäste vän i fängelse, om fattigflickan som osjälviskt hjälper dem, om brittiska kapitalister som vill exploatera Asien, om tbc och fängelser och vapensmuggling och korrumperade kommissarier och människor som låter sig köpas. 

Sally Jones får maharadjans turban.
Foto: Illustration: Jakob Wegelius

Men Sally Jones, och boken, ser också bortom den simpla tankemodellen rik = god och fattig = ond. I en av bokens starkaste scener får Sally Jones den omåttligt bortskämde maharadjans turban, en handling som enligt furstendömets sed bara visas ens allra bäste vän. I maharadjans palats, fyllt av lismande jasägare och rövslickare, blir en stum apa den ende som goddagspilten kan känna ömhet för.

Ur "Mördarens apa".
Foto: Illustration: Jakob Wegelius

"Mördarens apa" är en bok som fascinerar, inte minst i det att den alls blivit skriven och utgiven. I ett ängsligt målgruppsanpassat kulturklimat är den en anomali. Formatet och den avancerade terminologin signalerar vuxenbok. Den antropomorfa huvudpersonen och de många illustrationerna signalerar barnbok. Rekvisita och miljöer signalerar flydda tiders ungdomsbok. Enligt ett kulturpositivistiskt synsätt är det en bok för alla. Enligt ett marknadsstrategiskt synsätt är det en bok för ingen. Ändå finns den, vilket redan det är hoppingivande. 

Jakob Wegelius.
Foto: Lena Sjöberg

Men främst är det förstås innehållet som fascinerar och imponerar. Wegelius har lyckats flytta allt det som eggat oss hos Jules Verne och Hergé in i ett postkolonialt tidevarv, utan att dränera det från spänning och utan brasklappar och pekpinnar. Berättelsen får tala för sig själv. Sanningen – att den fattige är rättslös i ett samhälle där kapital är makt, att de som är vana att styra aldrig kommer att sluta göra det frivilligt – kommer till oss mellan raderna. Men den finns där, på samma självklara sätt som hos Astrid och Phoebe. 

Och sanningen är, som sagt, aldrig okontroversiell.


Böcker i texten

Jakob Wegelius: "Legenden om Sally Jones" (2008), "Mördarens apa" (2014).

Kalle Lind är författare och skribent på Expressens kultursida.

Han driver också podcasten "Snedtänkt".