Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barn grubblar över mer än lördagsgodis

”Dom som kallas vuxna” med text av Annica Hedin och bilder av Hanna Klinthage. Foto: RABÉN OCH SJÖGREN
”Dom som kallas vuxna”, Annica Hedin och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren.
Annica Hedin och Hanna Klinthagen.
Hanna Nordenhök. Foto: OLLE SPORRONG

Varför har vuxna så bråttom? Sådana frågor besvarar Annica Hedins och Hanna Klinthages barnbok ”Dom som kallas vuxna”.

Hanna Nordenhök skrattar igenkännande men saknar de mer bottenlösa avgrunderna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag skulle vilja skriva att ”Dom som kallas vuxna” är en förtjusande barnbok. Bilderna har både humor, dråplighet och magi. Och textens observationer av de där egendomliga varelserna som kallas vuxna och deras vanor går det ofta att skratta både högt och igenkännande åt.

Varför badar vuxna så kort? Varför har vuxna bråttom? Varför önskar sig vuxna tråkiga saker när dom fyller år? I Annica Hedins och Hanna Klinthages brokad av personlighetstyper är vi vuxna lika splittrade, uppfinningsrika, omständliga och njutningslystna som vem som helst.

Kollage av svar

En viss plottrighet finns i upplägget som ibland gör det här till en onödigt bökig bok att ta del av tillsammans med sitt barn. Frågeställningarna som leder in i gestaltningen av de vuxnas seder och bruk följs av ett kollage av olikartade svar som hopas över varje uppslag.

Vilket gör att känslan ibland inträder av att allt för mycket ligger utstjälpt över trångt befolkade sidor. Som högläsare tvingas man då inte sällan förmedla läsningen av de enskilda svaren genom att lägga till rader av slaget ”... säger den här vuxna personen”. Det gör läsningen andtruten, och man önskar sig en mer långsam dramaturgi. 

Undkommer exotisering

Det går att ana ett släktskap med och kanske en inspirationskälla i den ljuvliga italienska bilderboksförfattaren Beatrice Alemagnas ”Vad är ett barn?” som kom i svensk översättning 2014. Jag gissar att Alemagnas uttrycksfulla bilder och listigt poetiska berättelser (varav höjdpunkten är den enastående bilderboken ”De fem skavankerna”, på svenska 2016) kommer att bilda stilskola också bland svenska bilderboksförfattare – om det inte redan hänt. 

Och faktum är att Hedin och Klinthage nästan är skickligare än Alemagna på att undkomma en exotisering av barnet genom beskrivningen av de vuxna – som kanske paradoxalt och överraskande nog blir en fallgrop möjlig att falla ner i även när, som här, det handlar om barnets blick på de vuxnas liv.

Mögelost framför lördagsgodis

Vad jag däremot saknar i ”Dom som kallas vuxna” är ett större existentiellt djup. Det barn verkligen grubblar över hos de vuxna är kanske inte i första hand varför de föredrar rökta mandlar och mögelost framför lördagsgodis. Utan över de där skuggorna som drar förbi, de mer hotfulla begären och bottenlösa avgrunderna – som gör de vuxna otillgängliga eller retliga, svårtolkade och opålitliga, orättvisa eller otröstligt sorgsna.

Det finns helt enkelt en lite småputtrig ytlighet över ”Dom som kallas vuxna” som bitvis gör den mindre engagerande. Det är de normala konstigheterna som gestaltas, ett slags Svenssonvuxenvärld där mer trasiga själar och livsfrågor inte riktigt passar in.    

Bilderbok

Annica Hedin och Hanna Klinthage

”Dom som kallas vuxna”

Rabén & Sjögren

LÄS MER:

Hanna Nordenhök - Den färöiske författaren fick fint pris för sin minimalism 

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste roman är ”Asparna”