Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Barn är väldigt övervakade i dag"

Suzanne Osten.
Foto: MARC FEMENIA / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Ur "Flickan, mamman och demonerna" av Suzanne Osten.
Foto: SEBASTIAN DANNEBORN

Suzanne Osten har i decennier slagits mot fördomar om barn.

Isa Anderssons intervjuar henne om bebisars behov av teater och moraliserande vuxna i Expressen Kulturs sommarserie om synen på barnet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Trots att Suzanne Osten som bäst sitter och skriver på sin självbiografi, någonstans i ett hus i gröna, prunkande Sommarsverige, tvekar hon inte att avbryta arbetet för en dryg timmes telefonintervju. 

Samtalet antar ibland formen av en monolog, och det är inte lätt att sammanfatta ideologin bakom nästan fyrtio års arbete med barn och ungdomsteater och kamp för alla barns rätt till kultur. Mycket vill ut. Det är, som hon säger, en fråga som är nästintill religiös, hennes tro på konstens inneboende kraft. Och övertygelsen att barn är i lika stort behov av konstnärliga upplevelser som vuxna. En syn på barnet som inte delas av alla:

– Vuxna underskattar och har glömt hur klyftiga och mind-blowing vi är när vi föds, säger hon.

Suzanne Osten på Unga Klara

Det var i polemik mot alla fördomar om barn som hon 2004 bestämde sig för att regissera ett babydrama för sexmånadersbebisar på Unga Klara i Stockholm.

– Vi hånades mycket för att vi skulle göra teater för bebisar, många runtomkring tyckte det var konstigt och obegripligt. De var så långt ifrån tanken att även ett spädbarn har ett stort behov av estetiska upplevelser. 

Men bebisarna satt mycket riktigt och tittade intresserat på under den en timme och tjugo minuter långa kabaréföreställningen. 

– Redan från början har vi ett behov av estetiska berättelser. Vi behöver dem för att förstå vårt inre. Jag tror att Benny Fredriksson och Stadsteaterns styrelse fattade nada, de tyckte bara att det var dyrt och onödigt. Men detta var forskning som förde teatern framåt.

Hur yttrar sig det estetiska behovet hos en bebis?

– De är tysta och lyssnar och beter sig precis likadant som en vuxen teaterpublik. 

Men bebisar tittar väl även intresserat på någon som äter en varmkorv?

– Nej, inte i en timme, det har man gjort behavioristiska experiment på. De är nyfikna i kanske tio minuter. Vi har en medfödd fascination för tittut-lekar, något försvinner och kommer tillbaka. Jag kopplade det till att vi har en medfödd förtjusning för att titta på teater, folk kommer och går och gör nya saker. Teatern har ju dessutom berättelser.

Har bebisar behov av talade berättelser? 

– Talet och vad som händer mellan skådespelarna. Barn följer skeenden. Teater innehåller dialog och barnen följer de som pratar.

Vad får bebisar ut av ett babydrama som de inte får av vanligt tal?

– Ja, vad får vi ut av konst? Antagligen att vi aktiveras i vår inre fantasi. Vårt medvetande är lite svältfött. Vissa saker får man inte om man bara tittar på nyheterna. Jag skulle tro att det är det existentiella, varför lever vi, vad går det ut på? Jag tror att bebin är jättenyfiken.

Är det någon skillnad på bebins och vuxnas behov av konst?

– Nej, ingen stor skillnad. Men vi har så mycket annat för oss vi vuxna så det är klart att det är skillnader. Men vi beter oss väldigt lika i en teatersalong. Vi sitter med öppna munnar, följer vad som händer, tittar på varandra och på scenen. 

"Flickan, mamman och demonerna"

Suzanne Osten ser heller ingen skillnad i vilka ämnen barn respektive vuxna kan ta del av. Men rädsla och moralpanik genomsyrar vuxnas syn på barnkultur, menar hon och ger ett exempel: i fjol blev hennes omdiskuterade barnfilm ”Flickan, mamman och demonerna” barnförbjuden. Sedermera friad och visas i dag från 11 år och uppåt. En händelse som fick henne att misstro den vuxna medelklassens kunskap.


LÄS MER – Gunilla Brodrej: "Flickan, mamman och demonerna" är för läskig för de minsta


– De förstår ingenting om hur barn fungerar och deras tänkande. Barnsynen i dag är skyddande och moraliserande. Det har att göra med vår marknad. En lärare i dag kan få kritik för vad hon visar eleverna av föräldrarna om det är något de tycker är olämpligt. En förälder stoppade premiären av min pjäs från 1975 om skilsmässa. Han tyckte att barn inte skulle veta något om skilsmässa. Men de vet redan massor. Barnsynen i dag är inte realistisk.

Vad beror det på?

– Man har en gammaldags syn på barn kombinerad med oro. De vuxna oroar sig för att de ska se olämpliga saker och då slår man ner på det lilla kulturutbud som finns. Andra oroande saker kan man inte göra så mycket åt, som krig, orättvisa och otäcka saker på nätet. 

Är föräldrar mer oroliga i dag? 

– Ja, föräldrar är individuellt ansvariga för sina barn på ett nytt sätt, för vilken skola de går och så vidare. Det är därför de ligger på lärarna så förbannat. När jag började med teater var det lärarnas ansvar att välja ut en bra pjäs. I dag är skolans kulturansvar borta.

Visar det sig också i vilka ämnen och vilken typ kultur man vill ta in?

– Ja, föräldrarna lägger sig i allting. Barnen är väldigt övervakade. Vi ser till att de inte möter vissa saker. I stället behöver vi ju mer reflektion över vad som händer. Barn tål samma saker som vi, det är ingen skillnad. De vill ha spännande och bra tankar. 

Men om det inte existerar någon skillnad mellan barn och vuxnas behov och förmåga att ta till sig konstupplevelser, varför använder vi epitetet ”barn” när vi talar om barnkultur? Den frågan är snarare av politisk och ekonomisk art än strikt innehållslig, menar Osten.

– Det är inte fel att rikta sig till barn och ha barn i fokus, annars tar vuxna alla pengarna. Vuxna är oerhört egoistiska och vill bara hålla på med sina egna problem och speglingar. Öronmärker man inga medel för barnkultur då blir det ingenting.


LÄS MER – Barnforskaren Christian Eidevald: "Förskolan glömmer de blyga pojkarna"


Isa Andersson medarbetare på Expressens kultursida.