Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att vara känslig är ingen defekt

Nadja Yllner.
Foto: Caroline Andersson Renaud / Forum
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

”Jag kallades hemmasittare” kretsar kring en dotter som inte klarar av att gå i skolan.

Martina Montelius finner en lyckad reportagebok som lyckas vända på problemet

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den gängse uppfattningen om livet i grundskolan är att man måste vara ”normal” för att passa in. Men jag skulle snarare säga att man behöver en ganska speciell uppsättning egenskaper. Den viktigaste är förmågan att anpassa sitt sätt att vara efter den grupp i ens klass som man vill tillhöra. Om det finns en Minecraft-intresserad grupp, till exempel, kan man satsa på den, lära sig allt om Minecraft och bara prata om det. Eller smink, basket, vad som helst, bara man lär sig tala gruppens språk flytande. 

Då har man vänner, kanske i flera år, och då orkar man med skolarbetet. Gemenskapen är det absolut viktigaste för att ett barn ska överleva skolan, vilken i mångt och mycket är konstruerad på ett sätt som motverkar både koncentration och just gemenskap. Klasserna är stora, lärarna överbelastade och lokalerna har ofta en akustik som maximerar bullernivån och ett utseende som jag bara associerar till när jag ser dokumentärer inifrån amerikanska fängelser. 

Nadja Yllner, journalist och förälder, har en dotter som i flera år var det som i folkmun kallas ”hemmasittare” – ett barn som inte klarar av att gå till skolan. ”Hon kallades hemmasittare” är titeln, och Yllner menar att ordet egentligen är olyckligt konstruerat, eftersom det beskriver barnet som problemet, snarare än de omkringliggande orsakerna till barnets svårigheter. För orsaker måste ju finnas. När en människa avskiljer sig från sitt sammanhang och drar sig allt längre in i sig själv är det inget val. Det är en reaktion. Troligen både på den miljö personen undviker, och på inre omständigheter hon inte ensam kan rå på. 

Någon fungerande statistik över hur många barn som är hemmasittare finns inte i dag, eftersom man delar upp barns frånvaro i ”giltig” och ”ogiltig”. Av boken framgår att den uppdelningen är falsk; om Yllners dotter Lova är sjukanmäld för ett verkligt illamående räknas det formellt som giltig frånvaro, men eftersom illamåendet bottnar i ångest är den ogiltig, i betydelsen att Lova inte ska behöva må så dåligt av tanken på skolan att rädslan sätter sig i kroppen. De uppskattningsvis flera tusen (!) barn i Sverige som inte vågar gå till skolan har rätt till skolgång, och det åligger alla vuxna omkring dem att tillgodose den rätten. Men hur gör man? 

Som förälder är det lätt att bli desperat inför ett barn som hyperventilerar i hallen, morgon efter morgon. Vissa barn kräks, får outhärdlig huvudvärk eller isolerar sig mentalt och vägrar kommunicera när det är dags att gå hemifrån. Alla föräldrar som drabbas av detta kommer att göra fel, och göra fel igen. Skolan kommer att treva efter lösningar. Men att hitta lösningar kräver erfarenhet, förmåga att lyssna på det enskilda barnet, och gedigen kunskap om fenomenet som helhet. 

Lyckas man fånga upp problemet med skolrelaterad ångest på ett tidigt stadium måste det inte leda till flera års förlorad skoltid.

Yllners bok är ett fördjupat reportage om en mardröm som har sitt centrum i relationen mellan barnet och skolan, och i bristen på kunskap om hur man löser upp knutarna. Lovas berättelse varvas med intervjuer med insatta yrkespersoner och redovisning av den växande kunskap och erfarenhet som ändå finns. Förhoppningsvis kan boken leda skola och föräldrar en liten bit på vägen. Lyckas man fånga upp problemet med skolrelaterad ångest på ett tidigt stadium måste det inte leda till flera års förlorad skoltid, som det gör för många barn. 

Viktigast: att vara en känslig person är inte en defekt. Och är man barn kan man inte förväntas ensam bemästra sin ångest inför övermäktiga situationer. För Lova gick det bra. Det kan det göra för alla hemmasittande barn, om vi vuxna lyssnar mer än vi predikar. De viktigaste svaren finns i barnen själva.


SAKPROSA

NADJA YLLNER

Hon kallades hemmasittare. Om skolan, tårarna och kampen i hallen

Forum, 218 s.


Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.