Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att skriva på samiska är hett politiskt stoff

Författaren Ann Helen Laestadius föreläser ofta om samisk identitet. Här för nyanlända ungdomar i Huddinge. Foto: TOMMY PEDERSEN
Gunnar Ardelius är författare och frilansande skribent. Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS

I Ann-Helén Laestadius böcker om Agnes och Henrik försöker ungdomarna restaurera ett förlorat språk.

Gunnar Ardelius om ett författarskap som borde beröra hela Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITISKA BARNBÖCKER | SAMER. Redan i första kapitlet i "Sms från Soppero", som är den första boken i Ann Helen Laestadius tetralogi om tonårsflickan Agnes från Solna och Henrik från Soppero, dyker det upp några rader på samiska i ett sms. Det kommer från Henrik. För att Agnes ska kunna ta flirten vidare måste hon snabbt ta ställning till ett i henne slumrande språk, en för henne avlägsen plats och en outvecklad samisk identitet. Agnes blir nyfiken, hon börjar översätta och lära sig samiska i smyg.

Effekten av att se samiska och svenska på samma boksida är överraskande kraftfull. Jag minns en liknande känsla från när jag läste "Bergtagen" av Thomas Mann på gymnasiet. För att Hans Castorp i den romanen ska förmå sig att prata om kärlek så måste han göra det på franska. Han blir en annan i kärleken. Jag förstod ingenting av de orden då heller – bristen på förståelse i läsningen omvandlades till en fysisk känsla där jag begrep något annat av språket än vad just varje enskild glosa betydde.

Ann Helen Laestadius "Sms från Soppero"

För Agnes handlar det härifrån främst om att hitta tillbaka till något som av olika skäl förnekats henne, en brinnande dröm om att bli den riktiga same som hon innerst inne är, medan det i mig som läsare av den spirande kärlekshistorien också sipprar en rännil av obehag. 

Björn Söders utspel

Det svenska samhällets grumliga kollektiva skuld och det statliga förtryck som pågått i många generationer fick nyligen nytt bränsle då riksdagens andre vice talman Björn Söder i mitten av juni uttalade sig om Sveriges minoriteter. Budskapet var tydligt: Samer och judar ska inte betraktas som svenskar även om de är medborgare i Sverige. Söder, som även sitter i Sverigedemokraternas partistyrelse, har gjort denna typ av utspel förr och instruerat sina partivänner om vilka som inte tillhör det svenska folket och de problem han anser att det för med sig. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Så bra är filmen "Sameblod"  

 

Att minoriteter inte skulle vara en del av folket är en tanke som går tvärs emot hur folkrätten förhåller sig till nationalstaten. Björn Söder lanserar följaktligen en idé om att försvaga folkrätten, traktater som även innehåller regler om mänskliga rättigheter och ansvarsutkrävande för folkmord. Björn Söder är naturligtvis väl medveten om att han flörtar med rasistiska krafter som har en välförankrad tradition i vårt avlånga land. 

Dolde sitt ursprung för att slippa bli kallad lappjävel

Att skriva på samiska eller om sin samiska identitet är hett politiskt stoff vare sig man som författare vill det eller inte. Ann Helen Laestadius har i intervjuer berättat att hon i Kiruna på 90-talet dolde sitt ursprung för att slippa bli kallad lappjävel. I skolan fick hon lära sig att det var fel och fult att vara same. Precis som många andra barn födda i Sverige på 60- och 70-talet fick hon inte med sig sitt modersmål, samiska.

Anders Sunnas politiska konstverk om samisk historia i Göteborg, 2 juni. Foto: NORA LOREK

Ungdomsromanerna Laestadius skriver behandlar frågor som alla tonåringar brottas med: språk, identitet och platsen man kommer ifrån. Men snittet Laestadius skär är ovanligt djupt. Dialogerna mellan tonåringarna i böckerna beskriver inte bara jargong och vänskap utan uppriktiga försök att restaurera och återbörda ett förlorat språk, romanerna handlar inte bara att få ihop sin identitet från ung till vuxen utan om klyvningen mellan samisk och svensk kultur och just det som Tomas Mann också skrev om, förhållandet mellan den man behöver bli för att kunna säga något som är livsviktigt för en och risken man då tar att inte bli förstådd över huvudtaget.

Berör hela Sverige

Laestadius skriver i sitt författarskap fram ett uppvaknande som berör hela Sverige. Om ett folk mitt ibland oss som förlorat och förnekats ett språk och sin tillhörighet. Att återbörda detta är inte enbart en samisk fråga, utan en relation till den samiska kulturen blir en svensk självbild ofullständig, likaså beskrivningen av den svenska litteraturen. 

För tre år sedan besökte jag (i min roll som ordförande för Sveriges författarförbund) Samernas författarskola i Jokkmokk och fick där veta att det varje år kommer ut i genomsnitt en halv bok på samiska i Sverige. Som jämförelse kan det vara värt att notera att KB varje år registrerar cirka 13 000 böcker.

Den samiskspråkiga litteraturen har alltså i princip saknat återväxt och den litterära infrastrukturen har varit obefintlig. Dessutom saknar man en gemensam ortografi, ett skriftspråk. Skrivarkurseleverna som kom från olika delar av Sápmi fick under sin utbildning inte bara arbeta hårt med olika stavningar och dialekter, utan behövde även skapa en grundläggande uppbyggnad av ett litterärt kretslopp. 

Litteraturen läker, speglar och ger röst. Laestadius har i intervjuer beskrivit en känsla av att ha svikit sig själv och sin identitet och att hon nu har en vilja att ge tillbaka och förklara. Att läsa hennes böcker är en oöverträffad litterär upplevelse och samtidigt en utmärkt utgångspunkt för att öka förståelsen för Sápmi som en kulturell och tvärnationell region. De behövs tyvärr mer än på länge detta ödesmättade valår 2018.

 

BÖCKER I TEXTEN

ANN-HELÉN LAESTADIUS

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Rabén & Sjögren

AV GUNNAR ARDELIUS

Gunnar Ardelius är författare och frilansande skribent.