Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Är Margaret Thatcher en förebild för min dotter?

Margaret Thatcher i ""Godnattsagor för rebelltjejer".
Foto: Debora Guidi
Jens Liljestrand
Foto: Expressen
"Godnattsagor för rebelltjejer"
Foto: Max Ström
"Godnattsagor för rebelltjejer 2"
Foto: Max Ström

Barnboken är politisk. Sommaren före valet tittar vi närmare på det aktuella utbudet. 

Jens Liljestrand läser "Godnattsagor för rebelltjejer" och funderar på systerskapets gränser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLITISKA BARNBÖCKER | FEMINISM. Som ung journalist med ett dimmigt begrepp om genusteori intervjuade jag en gång en grupp radikala feminister. De bodde i ett kollektiv i Lund, de sopsorterade, de åt veganskt, de dissekerade alla samhällsproblem utifrån könsmaktsordningen; kort sagt hade de en politiserad livsstil som i dag är vardagsmat i svenska universitetsstäder men som då, på 1990-talet, framstod som ofattbart radikal och omstörtande.

Smått provocerad av det absoluta i de intervjuade kvinnornas världsbild, i den dikotomiska tvärsäkerhet med vilken de ansåg hela det kapitalistiska systemet vara en patriarkal konspiration, började jag tala om min syster.

Min syster var vid denna tidpunkt en framgångsrik affärskvinna i 25-årsåldern. Hon blev hämtad varje måndagsmorgon med taxi och transporterad ut till Arlanda, varifrån hon flögs till någon storstad i Europa för att hjälpa storföretag att implementera affärssystem (eller något i den stilen, handen på hjärtat hade jag endast diffusa kunskaper om vad min alltid snygga, energiska och anmärkningsvärt högavlönade storasyrra egentligen gjorde på jobbet).

Feministisk grundparadox

Var inte det här, försökte jag, ett bevis på att de hade fel? Att generation efter generation av unga kvinnor levde underbara liv som medspelare i kapitalismen, att de gavs möjlighet att resa, utveckla sina talanger, göra avtryck, bli rika och oberoende?

Kvinnorna i det feministiska kollektivet skruvade på sig.

”Jo … Jag blir på något sätt alltid glad när jag hör såna historier”, erkände en av dem.

”Fast det är ju inte bra att flyga.”

Den oerhört framgångsrika barn- och ungdomsboken ”Godnattsagor för rebelltjejer”, med uppföljaren ”Godnattsagor för rebelltjejer 2”, påminner mig om mitt första, yrvakna möte med denna feministiska grundparadox.

Som alla politiska ideologier som utgår från en medfödd identitet vill feminismen både förändra strukturer och verka för en grundläggande solidaritet mellan de enskilda bärarna av denna identitet. Men hur ska man kunna uttrycka ett ”systerskap” med kvinnor som tjänar pengar, njuter och mår alldeles utmärkt i den värld man vill rasera?

De storsäljande ”Godnattsagor”-böckerna, översatta till mängder av språk och skapade av den italienska duon Elena Favilli och Francesca Cavallo, bygger på ett enkelt grepp: välskrivna och snyggt illustrerade berättelser om historiska eller nu levande kvinnor, hundra i vardera bok. Kriteriet för att komma med i boken, enligt baksidestexterna, är att ha ”uppnått otroliga resultat eller ändrat historiens gång”, att ha ”åstadkommit något speciellt eller stått upp för sina ideal”.

Thatcher och Pinochet

Låt oss nu ta ett extremt exempel. Under åren 1974 till 1977, när Augusto Pinochets skräckvälde i Chile var som värst, utsattes kvinnor systematiskt för sexuell tortyr. Enligt uppgift ska i princip samtliga kvinnliga fångar ha våldtagits. Vissa tvingades ha samlag med sina fäder och bröder. Ibland användes föremål. Ibland användes hundar, spindlar och råttor.

När Pinochet arresterades i London 1998 för sina brott mot mänskligheten, fanns det en prominent före detta brittisk politiker som försvarade honom, nämligen den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Skälet sägs ha varit att hon fortfarande var tacksam mot Pinochet för den chilenska regeringens hjälp under Falklandskriget. De vidriga brotten som han nu anklagades för tycks ha setts som en oundviklig om än beklaglig del i skapandet av det moderna Chile.

Margaret Thatcher är en av de ”coola, drivna” förebilderna i det första bandet av ”Godnattsagor för rebelltjejer”. ”Hon gjorde det hon själv tyckte var rätt”, konstaterar författarna. ”Somliga uppskattade henne för att hon var uppriktig, andra tyckte att hon var hård och kall. Margaret ryckte bara på axlarna och fortsatte med sitt.”

Ja, det kan man ju förvisso hålla med om.

Valerie Solanas och Ulrike Meinhof

Är ”rebelltjejen” Margaret Thatcher en rimlig förebild för mina döttrar? Eller, för att ta mindre kontroversiella exempel, drottningen Elisabet I, artisten Beyoncé eller Angela Merkel?

Någon skulle säkert svara ja på frågan, med argumentet att alla kvinnor som vågar trotsa sin tids fördomar och följa sina drömmar är värda att ge en plats i historien. Men var är i så fall Leni Riefenstahl, eller Zarah Leander, eller Marine Le Pen? Varför är piraten Jacquotte Delahaye, som säkerligen hade ihjäl massor av folk under sina äventyr i 1600-talets Karibien, ett inspirerande exempel men inte Bonnie Parker, eller Valerie Solanas, eller Ulrike Meinhof?

Hur långt sträcker sig systerskapet? I tid, i rum, i värderingar? Är det modet, envisheten och prestationerna som räknas, eller är det förmågan att utmana en patriarkal samhällsordning och erbjuda något annat än ett kretslopp av våld, makt och exploatering?

Eller, enklare: måste en kvinna nödvändigtvis vara god?

Hillary Clinton

Ju mer jag läser ”Godnattsagor för rebelltjejer”, desto mer funderar jag över vad som är meningen med att lista alla dessa idrottsstjärnor, kulturella ikoner, historiska gestalter och vetenskapskvinnor vars enda gemensamma nämnare är deras biologiska kön. Och vars livshistorier ständigt skrivs om för att berätta en gladfeministisk godnattsaga om kvinnlig frigörelse.

I kapitlet om Hillary Clinton nämns inte med ett ord (!) att hon först blev känd som presidentfru. Läste jag boken högt för mina barn skulle jag känna mig som en lögnare.

Hillary Clinton i "Godnattsagor för rebelltjejer"
Foto: Justine Lecouffe

Kanske är det bara så enkelt att politiska barnberättelser aldrig kan säga hela sanningen. Annars skulle de aldrig gå att berätta för barn.

Jag kommer att tänka på Monica Lewinsky, kvinnan som hade sex med Bill Clinton, den unge praktikanten som först förnekades, sedan förnedrades och till sist bara försvann. Och som numera är engagerad i frågor som rör unga kvinnors liv på riktigt, som skamkultur och nätmobbing.

Jag bläddrar i boken efter hennes namn men hittar det ingenstans.


BÖCKER I TEXTEN

Elena Favilli och Francesca Cavallo 

Godnattsagor för rebelltjejer

Godnattsagor för rebelltjejer 2

Max Ström


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.