Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Poesi för dem som inte är riktigt tränade

Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Foto: Kajsa Göransson

Antologin ”Berör och förstör” vill introducera en ung generation för svenskspråkig poesi.

Hanna Johansson tycker att presentationen är briljant.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag vet mycket lite om att vara tonåring, något jag påmints om varje gång jag har flyttat och behövt konfronteras med souvenirer från den tiden. Det är dagboksblad och teckningar och biobiljetter, oceremoniellt nedknölade i olika lådor jag enbart plockar fram för att ställa in dem i en ny garderob. Det är en annan persons saker i de där lådorna, en jag inte ville vara.

Den personen läste aldrig ”Kärlek och uppror”, poesiantologin som 1989 sammanställdes av Siv Widerberg och Anna Artén, men när jag läser Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammars korta förord till ”Berör och förstör” önskar jag att hon hade det. ”När vi läste den förstod vi att poesi kunde se ut hur som helst”, skriver de. ”Att den kunde vara omedelbar, oberäknelig och otrolig.”

”Berör och förstör” har samma ärende som sin 30-åriga förlaga: att introducera en ung generation för svenskspråkig poesi. Urvalet sträcker sig från 1987 till 2019, med emfas på 00-talets poesi, och presenteras i mixad kronologi med mer eller mindre uppenbara tematiska avgränsningar. 

Varje sådant avsnitt har fått en underrubrik hämtad från någon av dikterna som följer därpå. ”Säg något om jorden som inte är en rening” från Viktor Johanssons ”Kapslar” (2007) ger namn åt en del, ”Törstar ihjäl mig efter näring” från Helena Bobergs ”Sinnesvåld” (2013) en annan, ”Skymtar ett annat lager av tid” ur Judith Kiros ”O” (2019) en tredje.

Rubrikerna fungerar som en snillrik och outtalad läsanvisning: de får en att för det första läsa uppmärksamt, på jakt efter den särskilda, halvt gömda meningen, för det andra att leta efter andra formuleringar att plocka ut och hålla upp framför sig.

Rubrikerna fungerar som en snillrik och outtalad läsanvisning.

Samma effekt har den tematiska avgränsningens grumlighet. I ett särskilt block handlar många av dikterna om döden, i ett annat om tid, eller arbete, eller barn, eller naturen – men de presenteras inte som ”dikter om döden”, och så vidare. Det gemensamma utkristalliserar sig i stället i takt med läsningen, samtidigt som mångfalden och olikheten i uttryck, språk och form blir uppenbar.

Så kan textmattan i Lars Mikael Raattamaas ”IG” följas av en Marie Lundqvist-dikt där de korta meningarna dinglar mellan asterisker. Så kan poesi se ut och låta. Den kan se ut som Ida Börjels paragrafer i ”Inledande bestämmelser” eller Mara Lees listpunkter i ”Förhör”, Theodor Hildeman Togners repliker eller Leif Holmstrands fotnoter. Som Hanna Rajs Lundströms ”Laras armar” eller Sofia Stenströms persikorumpor eller Ragnar Thoursies ådrade, åldrande hand.

Poesiläsning är något jag fortfarande är i färd med att erövra, ungefär som träning.

Urvalet är utmärkt, men det är i presentationen av detta material som Farrokhzad och Folkhammar verkligen briljerar. De litar på antologins unga läsare, tycks säga: detta tillhör dig, det här kan du bringa mening i på ditt eget sätt. En uppmuntrande uppmaning som ju inte enbart tonåringar kan behöva höra; ung som poesiläsare kan man vara oavsett ålder.

Själv identifierar jag mig som en sådan. Poesiläsning är något jag fortfarande är i färd med att erövra, ungefär som träning, efter att skolgymnastiken effektivt inpräntat att fysisk aktivitet bortom det absolut nödvändiga inte var något för mig.

Detta tillhör dig, det här kan du bringa mening i på ditt eget sätt.

För personen vars amputerade livstecken ligger begravda i lådor i min garderob var poesi något gåtfullt och överväldigande, något som krävde stora förkunskaper eller ett slags mytologisk intuition för att tillägna sig. Sådana föreställningar demonteras varsamt i ”Berör och förstör”, utan avkall på att poesi faktiskt ofta är just gåtfullt och överväldigande. Som ett tonårsliv. Som mitt liv, och som ditt.

ANTOLOGI

Berör och förstör. Dikter för unga

I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

Rabén & Sjögren, 177 s.

Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.