Alfons mamma var en pionjär

Gunilla Bergström 1942-2021.
Foto: OLLE SPORRONG

Alfons Åbergs ”mamma” Gunilla Bergström är död.

Gunilla Brodrej minns ett författarskap som byggde på lust och vardag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Herregud, Gunilla Bergström! Hennes betydelse kan man ju rakt inte överskatta. Det är väl bara några få författare efter Astrid Lindgren som blivit så folkkära, ja älskade, under sin livstid. Här och fjärran. Böckerna är faktiskt översatta till ett 30-tal språk. Hur många sålda ex går inte att räkna.

Läggdags och lekdags. Födelsedag och fotboll. Genom böckerna om Alfons Åberg har vuxna och barn fått spegla sig i en massa olika vardagssituationer. Som att inte vilja sova (”Godnatt, Alfons Åberg”) eller vilja leka med en förälder som hellre läser tidningen (”Aja baja Alfons Åberg). Eller vara rädd för spöken. För i Bergströms värld finns också känslorna rädd, brydd, ledsen och dum. I en av de mest sönderlästa böckerna på barnboksbibblan, ”Alfons och odjuret”, drämmer Alfons Åberg en knytnäve rakt i nyllet på lill-killen och drabbas sedan av ohyggliga samvetskval som övergår i en skenande fantasi om ett monster under sängen. Ve och fasa. Lillkillen kanske är död! Alfons ville ju bara att han skulle leva och må bra. Vilket lillkillen naturligtvis gör, till sist.

Där fanns ingen åtråvärd idyll där barnen hoppsade omkring i fröjd och gamman.

Alfons Åbergs pappa, med sina fel och brister, var en roande källa till identifikation om man, oavsett kön, var tvungen att hanka sig fram ensam barn och hushåll. Där fanns ingen åtråvärd idyll där barnen hoppsade omkring i fröjd och gamman. I Gunilla Bergströms collage-miljöer syntes bara det allra viktigaste. Det som förde berättelsen framåt eller markerade scenbyte. Resten fick fantasin fylla på. 

Jag tror att varenda kotte som har haft eller läst för barn från 1970-talet och framåt kan citera en Gunilla Bergström. Vi har ju fått god hjälp med betoningen av skådespelaren Björn Gustafson, som läst in böckerna och filmatiseringarna; ”Ska bara, ska bara, jag blir galen på ungar som ska bara” eller ”Du rör väl inte sågen?”. Och Bergström har satt folk i arbete. Det var genom hennes böcker som Björn Gustavsson lämnade Alfreds arbetarskjorta och gick över till den bruna pappa-koftan och bli ett med böckerna. För att inte tala om Georg Riedel som elegant växlade från Pippi till Alfons. Alla kan väl baktakts-trudelutten som är signatur till filmerna. Det är nåt bitterljuvt med att tralla på låten, nåt vi alla känner till i dessa tider när allt är uppsplittrat i tusen kanaler. 

Men man får inte glömma bort böckerna om Bill och Bolla, som författaren själv skattade högst och som vi i dag skulle kalla autofiktiva. Gunilla Bergström fick en autistisk dotter som heter Boel, och i böckerna möter vi henne och storebror, ”han så klok och hon en stolla”. ”När man kan börja skoja om det svåra har man fått näsan över vattnet” sa Bergström i Söndagsintervjun för två år sedan.

...ju mindre avsikt och nyttighet man kunde ana med Bergströms böcker desto bättre var de.

Så på många sätt var Gunilla Bergström en pionjär, även om hon inte alltid var det med avsikt. Lennart Hellsing sa: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”. Och ju mindre avsikt och nyttighet man kunde ana med Bergströms böcker desto bättre var de. 

Bergström började skriva om en ensam pappa medan de flesta papporna var frånvarande föräldrar. Inte för att hon hade en agenda. Utan för att hon tyckte det var roligt. Den lusten går inte att ta miste på. 


Gunilla Brodrej är redaktör för Expressens ungkultursida.