Hån mot barnen att SVT- chefen känner sig trygg

SVAR. Sedan jag kritiserade SVT:s reality-serie ”Våra barns hemliga liv” har jag fått många mejl från tittare som är upprörda över hur barnen blir behandlade i programmet. Somliga filar på anmälningar till Granskningsnämnden. I DN har dessutom tolv forskare skrivit under en protest. Micael Lekberg, programchef SVT Malmö, konstaterar lite bekymmerslöst i sitt svar på min text att ”det alltid är utmanande att spela in program med deltagande små barn i spontana situationer”. Vidare förstår han att detta väcker ”engagemang”.

Nå. ”Spontana situationer” är det ju inte fråga om. De är riggade. Och ”engagemang” är en synnerligen förskönande omskrivning för den vrede och sorg jag känner efter att ha sett två avsnitt av denna underhållning på barns bekostnad. 

Lekberg försvarar sig skamlöst med att det ”inte på något sätt är skadligt att filma barnen i deras dialoger och situationer”. ”Det kommer inte skada barnen”. Han har även fått barn att garantera detta. De frågorna hade jag velat höra. ”Var det roligt i dag?”. Det ska till ett oerhört starkt barn för att slå bakut om vuxna som dessutom kommer från tv bestämmer spelreglerna. Och här handlar det som sagt om situationer regisserade så att barnen ska överfallas av oväntade känslor, fångas i situationer när väldigt få människor skulle vilja bli filmade.

Jag vet inte var jag ska börja. 

Vi kan ju pröva med vanmakten. Det vill säga den upplevelse av total maktlöshet som dessa barn försätts i. Du får ingen mat, men alla andra får. Du blöder, men du får ingen hjälp. Istället får du bli ledsen, utstirrad av barn du inte känner, filmad och offentliggjord. 

Att sedan SVT oförblommerat ger sken av att detta skulle ske under överinseende av någon slags vetenskaplighet är ännu mer upprörande. Lars Klintwall Högberg och Malin Bergström må vara aldrig så meriterade. Vad jag ser är två psykologer som tappat omdömet.

Jamen då kan vi ju ersätta förskolor och pedagoger med bollhav under överinseende av praktikanter.

Föräldrarna då? De har väl också ett ansvar? Lekberg lutar sig mot dem. Han skriver att föräldrarna har ”lärt sig mycket av barnpsykologernas förklaringar till situationerna, och föräldrarna har känt sig trygga”. Vadå? Att om du placerar ditt barn med andra helt obekanta barn, personal de inte känner och ignorerar dem, så kommer de att lösa allt själva. Jamen då kan vi ju ersätta förskolor och pedagoger med bollhav under överinseende av praktikanter.

När Micael Lekberg slutligen och med viss frenesi hävdar att föräldrarna har samtyckt till experimentet frånsäger han sig ansvaret samtidigt som han missar poängen. Att en förälder ger klartecken är irrelevant. Min kritik gäller vilka rättigheter barnen har. Och vad som är etiskt riktigt av SVT att publicera. Om SVT på allvar vill berätta någonting om hur barn tänker och funderar föreslår jag att de lämnar över kamerorna och kommentarerna till barnen.

Att Lekberg som en politikerrobot svarar att han ”känner sig trygg” är ett hån. Det är barnen som ska kunna känna sig trygga. Och vi vuxna som ska skydda dem.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.