Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Alltet" hade behövt en Suzanne Osten

BRA GÄNG, DÅLIG TEATER. Hela ensemblen i Unga Klaras "Alltet".Foto: Sara P Borgström
<p>"Babydrama" på Unga Klara 2006.<br><br></p>Foto: Lesley Leslie-Spink
<p>Suzanne Ostens humor hade behövts.</p>Foto: Marc Femenia / Scanpix

Unga Klara hade behövt en Suzanne Osten för att komma i hamn med pjäsen "Alltet".

Gunilla Brodrejs förväntningar släcks av det nya "Babydrama".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

ALLTET

Av Ann-Sofie Bárány

Regi Gustav Deinoff

Unga Klara, Stockholm

Ålder 2-5 år och 65+

Stämningen är tjock av förväntan i foajén på Unga Klara i Stockholm. Ska detta bli det nya "Babydrama", psykoanalytikern Ann-Sofie Báránys dramadebut i Suzanne Ostens regi där bebisar var totalt uppslukade av teaterupplevelsen.

Skådespelarna delar ut ljusbollar och Syster Evig (Polly Kisch) leder publiken till scenen via en trolsk gång under stjärnparasoll och sommarregn.

Pjäsen "Alltet" riktar sig till en specifik grupp: barn i åldern två till fem år samt människor över 65 år. Är man för gammal eller för ung får man enbart följa med som sällskap. Tanken är vacker: teater för dem som står i livets början, och vid livets slut. För dem vars röster inte riktigt räknas i samhället. Och för dem som har tid.

Runt den varmt senapsgula spelplatsen står retrofåtöljer i cirkel. Där ska de gamla sitta, barnen placeras på golvet framför. Vi andra får sitta på bänkar. Spelplatsen i mitten. Det är så himla fint upplagt. Nu kan det börja!

Det börjar. Problemen börjar.

 

På scenen möter vi förutom den frustrerade Syster Evig som antagligen snart blir utbränd, en gammal kvinna som "har gått i sin egen drömanalys i 100 år", ett barn, en förmodligen dement trädgårdsmästare, två musiker och utanför scenen en hotande konsul som försöker komma in i gemenskapen eller på nåt sätt förstöra, det är oklart.

Manuset har sina språkmaterialistiska kvaliteter, men det finns ingen berättelse, inget framåtrörelse, ingen bärande känsla. Gustaf Deinoffs regi förvärrar saken. Värst är metanivåerna med kommentarer i stil med "Vi måste vara försiktiga med vad vi erbjuder barn."

Hallå! Ni har barn i publiken just nu! Några av dem gråter, och några går, vilket är mycket sällsynt på barnteater. Åldringarna sitter dock kvar och lyssnar på en text som lyder: "Härinne. Därute. Frukost. Lunch. Bajsa. Vara trist".

Inga talar om att hon vill dö, men att hon inte får säga det.

 

Jo, det får hon. Men Bárány ger henne ingen text att göra det med. Jag har inga moraliska invändningar mot teater om döden för barn och gamla. Tvärtom. Det finns lysande poesi hos till exempel Barbro Lindgren som skulle gå utmärkt att bygga på. Det vore att föredra framför den här texten som tycks ha tecknats ned på lösa lappar och slängts upp i luften och dalat ner till skådespelarna slumpvis.

Asha Alis musik fixar då och då en fin stämning åt föreställningen. Det svänger i salongen för en stund. Men det är bara tillfälligt.

De säger att de berättar "Alltet", men de berättar ingenting. Man kan berätta ingenting också, och vara planlös och absurd och prillig, men då behöver man en riktigt bra regissör med väldigt mycket humor.

Som Suzanne Osten.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.