Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Undertrycket

7 I KB:s underjordiska salar döljer sig tryck från Gutenbergs 1400-tal. Foto: Illustration / Loka Kanarp

I Kungliga bibliotekets underjordiska rum sträcker sig hyllkilometer av ickedigitaliserad litteratur.

Jesper Högström tar hissen ner från det flyktiga IT-samhällets ständiga krav på ny teknikanpassning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Läs tidigare delar i artikelserien "Sparkrav" expressen.se/

Det var min version av "Barnens ö". En sommar i början av 90-talet när studielånet var slut och jag var ensam kvar i stan. Jag drev omkring längs kajer där turister köade till skärgårdsbåtarna, i parker där måsarna plockade i efterlämnat skräp från picknickar och fyllesvull. En gång köpte jag en Trisslott för min sista tjugolapp eftersom jag fick för mig att den desperata situationen automatiskt skulle tvinga makterna att göra så att jag vann.

Jag förlorade.

Men tänker jag på den sommaren kommer det en låt från Trackslistan i juli 1992 på radion och jag ser det höga huset i Humlegården framför mig. Ser den buttre rockvaktmästaren, ser det gamla fiket. Ser den smala avsatsen ovanför läsesalen där jag tillbringade dagarna med min C-uppsats, det utsirade räcket med de förgyllda spjälorna framför Pauly-Wissowas "Realencyklopädie der classischen Altertumswissenschaft". För människor som jag har ju bibliotek alltid varit en tillflykt från omvärlden. Det är därför jag älskar dem, ju mer världsfrånvända de är, ju mer de luktar av gamla våta kläder och befolkas av de missanpassade. Därför hyser jag en så djup motvilja mot alla försök att göra biblioteken angelägna och relevanta, mot alla tendenser att arrangera jippon, dra in dem i aktuella debatter eller pådyvla en böcker som någon bibliotekarie rekommenderar.

Men Kungliga biblioteket var en tillflykt i dubbel bemärkelse. Det inrymde inte bara de andra flyktingarna från omvärlden - mannen som alltid satt i mikrofilmsarkivet på platsen närmast den flyttbara hyllan där Dagens Politik till Enköpings Weckoblad förvarades, och hutade åt en om man spolade sin mikrofilmsrulle för ljudligt - utan dessutom påminnelsen om de oändliga, enbart anade magasinen. Tillflyktens utsträckning, neråt i urberget, bakåt i tiden. De gamla plåtaskarna med sina handskrivna registerkort, de gula beställningsblanketterna med karbonpapper, och så de dammiga bibliotekarierna som blinkande tog emot beställningarna och försvann ner i underjorden efter böcker som ställdes fram efter ett dygns väntetid.

Det känns som om de har byggt om hela tiden sedan dess. Denna fredag drygt 20 år senare är den magnifika porten kantad av byggnadsställningar, jag får hänga av mig i en barack där en Securitasvakt sitter och sms:ar. Min tillflyktsort har numera hårda krav på sig att anpassa sig till en hektisk samtid. Läser man om KB i tidningarna handlar det om ständigt nya uppdrag. Digital lagring. Fungera som central förvaltningsmyndighet för landets alla bibliotek.

Janis Kreslins har sin metafor klar. Under vår långa hissfärd ner i underjorden spänner han blicken i mig och håller ett uppenbart välrepeterat tal:

- KB är som en restaurang. Det är en restaurang som har varit Kravmärkt väldigt länge. Men plötsligt är vi i en verklighet där rotfrukter är någonting helt annat än det varit.

Janis Kreslins ser ut som en annan flykting från omvärlden. Han är klädd i manchesterbyxor med fyrkantiga fickor på låren, långärmad tröja under en skjorta med uppkavlade ärmar, fleeceväst och slips till allt detta. Genomträngande grönbruna ögon bakom tjocka glasögon. Han har en biblisk förkärlek för liknelser och den verklighet han försöker skildra har verkligen något apokalyptiskt över sig.

- Vi måste byta koncept. Vi måste fråga oss: vill vi vara en restaurang eller en grossist i stället? Vill vi vara Årstahallarna?

Hissen stannar till slut och vi stiger ut i anonym institutionsunderjord. Linoleumgolv, en motionscykel i ett hörn, behagligt jämn belysning och Cederroths blodstoppare på väggen. Kreslins gestikulerar mot den sortens utrymningsschema som sitter på väggen i varje offentlig byggnad: KB i genomskärning, skikt efter skikt av underjordiska rum under ett hus som plötsligt ser litet ut i jämförelse.

- Här är vi i själva isberget, allt som döljs under ytan.

Genom en korridor, några siffror på ett kodlås. Bakom en dörr märkt "INKUNABLER. UTLÄNDSKA RARITETER" öppnar sig ett hangarliknande rum. En märklig kombination av steril lagerlokal och vördnadsbjudande arkivkammare. På en hylla ligger ett par städhandskar och en kvarglömd dammtrasa bredvid en Martialisvolym, tryckt i Parma 1481. Här hittar Kreslins sina motsvarigheter till KB:s situation i dag.

- Det som hände här är samma sak vi kämpar med i dag. Vi är ett laboratorium för det som händer när tekniken förändrar människans sätt att tänka och leva. Just nu befinner oss vi bara i början av en utveckling. Även Kindleläsplattor ger sken av att vara böcker. Precis som detta!

Det gamla trycket han tar fram ur en mapp försöker fortfarande likna en medeltida handskrift med sina illuminerade anfanger.

Det är en Gutenbergbibel.

Jag vågar knappt andas i närheten av den.

- Så är det, skrattar Kreslins och återgår till sin ursprungliga restaurangmetafor, jag visar dig inte halvfabrikat.

Inget nytt under solen. Den informationsteknologiska revolution som gör tillvaron besvärlig för KB liksom för alla andra arkivmyndigheter har sina historiska föregångare, det är det Kreslins vill säga. Men hans jämförelser utgår hela tiden från den rent fysiska känslan av alla dessa gamla föremål: en holländsk gazett från 1690 (den tidens blogg!), en hyllningsdikt i form av en örn till greve Per Brahe d.y. (den tidens konkreta poesi!) I ett angränsande rum drar han fram ett enormt planschverk med stick (den tidens Instagram!) från Napoleons expedition till Egypten 1798. Han uppmanar mig att lyfta upp det. Tyngden!

Kreslins kom till KB i början på 90-talet, samtidigt som jag satt här och skrev C-uppsats. Då fanns här en IT-avdelning på så där tre personer.

- Nu är det hur många personer som helst som inte har en aning om det här - han gör en svepande gest över magasinet - som bara ska säkerställa att de tekniska lösningarna fungerar.

Och så är det alltså det uppdrag som kom vid samma tidpunkt, och som ingen riktigt kunde överblicka vid 90-talets början: att arkivera digitalt material som man dittills lagrat tryckt.

- Det är det som dödar oss nu. Inte bara processen att spara Flickr och Instagram. Men vad ska vi göra med det? Kostnaderna för digital långtidsarkivering, kostnaderna bara för att lagra alltsammans är så stora att vi inte har möjlighet att presentera det.

Bara grossistverksamhet och ingen restaurang, med andra ord. Går det ut över andra delar av KB:s uppdrag?

- Vi måste lägga ner mer på förvärv, vi hänger inte med i dag. Vi kan inte bara ha svenskt tryck, det måste kontextualiseras, annars blir det som... en GPS-sändare som inte fungerar!

Så är det ju: Janis Kreslins kan se parallellerna mellan en Gutenbergbibel och en läsplatta, men hur ska han få andra att se den? Hur ska han hindra att insikterna om IT-samhällets relativitet försvinner i IT-samhällets grundläggande flyktighet?

- Saker måste ju mogna. Det är som om vi inte har tålamod med att vissa saker kräver tid. Informationen förför oss mer än livserfarenheter.

Han sniffar i luften, drar in lukten av bergrum och flera hundra år gamla böcker:

- När jag kom hit förstod jag först inte det här. Man måste andas in luften härnere i så där tre år.

Vi passerar in i nästa bergrum. Hyllraderna försvinner bort mot det väldiga utrymmets andra ända, på en rullvagn står brev till Kerstin Thorvall, nyss katalogiserade sedan de kom in efter hennes död. Förra veckan anlände den nyligen avlidne dirigenten Eric Ericsons papper.

Det blir 100-150 hyllmeter om året. Tur att man faktiskt har att ta av, när bergrummen byggdes under tidigt 90-tal var det förra gången det var ekonomisk kris i Sverige och det plötsligt blev väldigt billigt att bygga.

- Så vi slog till på två magasin till. Nu klarar vi oss i två decennier.

Vi tar hissen upp till världen igen. Allt vi vandrar igenom tycks på väg att renoveras: ny mikrofilmssal, provisorisk tidningsläsesal, nytt utrymme för det nyligen inköpta audiovisuella arkivet. Spåren av hantverkares dammiga kängor på nylagt linoleumgolv. Lika bra att inse: världen kommer inte att låta oss missanpassade vara i fred i vår tillflykt. Men kanske har vi något att lära den?

Hur ser Janis Kreslins dröm om KB:s restaurang ut?

- Vi måste ha stjärnkockar. Men samtidigt måste vi få gästerna att ställa sig frågor. Hur hjälper kålroten mig att leva denna dag?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!