Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Underhållande och skickligt utan ärende

Cecilia Davidsson.
Foto: Cato Lein
"Höga berg, djupa dalar".
"Utan pengar, utan bikini".

Författaren Cecilia Davidssons novellsamling "Höga berg, djupa dalar" imponerar inte på Martina Montelius.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Att skriva en bok är en lång och krävande process; om det torde alla författare vara överens. Man måste offra stora delar av sin bekvämlighet – sitt vanliga, dagliga liv, kanske sin mentala hälsa.

Och jag brukar tänka att det som gör att man ändå orkar är angelägenhetsgraden. Det krävs mer än vilja. Det krävs akut nödvändighet: jag måste skriva just den här texten, och jag måste göra det med ett språk som ingen annan än jag kan frammana. En storvulen ambitionsnivå - men nödvändig för att adrenalinet ska fortsätta strömma genom tusentals gropiga, sömndepriverade arbetstimmar.


Mot bakgrund av den insikten förundras jag alltid över böcker som Cecilia Davidssons novellsamling "Höga berg, djupa dalar". Varför var det viktigt för Davidsson att berätta om en ung kvinna som ska boka tågbiljett mellan Alvesta och Stockholm, och som sedan, medan hon på tåget mumsar i sig en perfekt banan (med prickar på skalet), via sms kommer överens om att trots allt inte träffa den man för vars skull hon är på väg hem? Eller om ett badkar?

Ja, vissa av texterna är mycket underhållande - till exempel “Ska det aldrig ta slut”, där mellanmänskliga och globala ödesfrågor drunknar i valnötter, blöjor och snus. Davidsson har en ganska speciell, milt ironisk snedblick på tillvaron, på det enkla och opassionerade, och de korta, glimtbetonade texterna är tillräckligt välskrivna.


Men för att det allra mest vardagliga ska bli litteratur att behöva krävs en mycket starkare identitet i gestaltningen. Det krävs en Sonja Åkesson, eller en José Saramago. Cecilia Davidsson har en framskjuten position i det litterära Sverige, men här är det som om hennes egen författargärning, i all sin skicklighet, har gått och blivit lite däst.

Då känns det inte mer meningsfullt att läsa boken än att föra ett stimulerande samtal med en spirituell bekant under en medellång bussresa. Roligt - men vad vill du mig egentligen?


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

NOVELLER

CECILIA DAVIDSSON

Höga berg, djupa dalar

Albert Bonniers, 200 s.