Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Undergången är nära och förfärligt vacker

SISTA BILDEN? Den uråldriga gammelskogen i Ore skogsrike i Dalarna hotas av avverkning.

Foto: Marcus Elmerstad

Helena Granström.

Foto: Elin Strömberg
"Det som en gång var".

I en ny bok fördjupar Helena Granström diskussionen om en civilisation som gör världen obeboelig för människor.

Jesper Weithz läser en förförande vacker text, ackompanjerad av lågmälda bilder från platser som snart är ett minne blott.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I januari släppte World economic forum en rapport som konstaterar att företagsledare världen över känner låg eller ingen oro över långsiktiga miljöfrågor. Tyder det på ett ointresse? Förmodligen. Till skillnad från vad Sverige officiellt påstår i sin marknadsföring går det inte att frikoppla ekonomisk tillväxt från utsläpp. För att inte drabbas av skuldkänslor gör de enskilda företagarna bäst i att vara ointresserade.

Den rika världens överflöd grävs, schaktas, sprängs, sågas och pumpas ut ur den natur vi är beroende av för vår överlevnad. Med dödliga doser koldioxidutsläpp, massutrotning av arter och mänskligt lidande till följd. Än värre kommer det att bli, enligt i stort sett alla prognoser.

Tro på teknik

Men det tror inte världens företagsledare. De vagas till ro av berättelsen om människans triumf över naturen: det finns inga problem som inte framtida teknik inte kan lösa.

Författaren Helena Granström, med examen i både teoretisk och matematisk fysik, har i böcker och essäer tidigare ifrågasatt vår kulturs tro på den moderna tekniken, ja till och med satt frågetecken kring civilisationen i stort.

I sin och bildjournalisten Marcus Elmerstads nya bok, långessän och bildreportaget "Det som en gång var", fördjupar hon detta tema. Utgångspunkten är att vi lever i en kultur som är ”präglad av vetenskap och teknik, grundad på dem, kanske identisk med dem”. Därför också svår att tänka sig bortom. Hart när omöjlig att ifrågasätta utan att få löje till svars. En civilisation som irreversibelt förstör möjligheten att leva.

Vill du bo i en grotta?

Med snabba inpass från en bokhylla som innehåller teknikhistoria, sociologi, neurobiologi, human- och djupekologi samt valda verk ur Frankfurtskolan gör Helena Granström ett övertygande försök att bryta konsensus. Enveten i sitt politiska projekt är hon fullt medveten om att hennes kritik av modernitet, kapitalism och civilisation väcker reflexartat motstånd, och hon tar sig tid att bemöta de frågor som brukar hamna på bordet:

Vill du bo i en grotta? Spädbarnsdöden då? Och så vidare.

Först tycker jag att hon inför den mest brännande frågan – Kan en avciviliserad värld rymma över sju miljarder människor? – gör det enkelt för sig när hon undviker ett svar. Men när jag läser om passagen ser jag snarare ett ärligt erkännande av tillkortakommandet. Svaret på frågan är kanske för svårt att erkänna. Men betyder det att den antropocentriska kulturen vi lever i måste bestå?

Förfärande vackert

Helena Granströms röst är den resonerandes. Hennes text växer fram ur en indignerad mylla men höjer aldrig rösten: det starkaste, och mest återkommande, kraftordet är ”absurd”. Snarare är det sorg som sipprar fram mellan orden, ord som läggs till varandra så att en förförande vacker text uppstår.

"Det som en gång var" kan kallas de filosofi- och poesiälskandes version av Naomi Kleins "Det här förändrar allt". Vad "Det som en gång var" saknar i folkbildningsambition tar den igen i skönhet, men det är synd att det inte finns ett större utbud lättillgängliga böcker om de ämnen Helena Granström intresserar sig, och mig, för. Sara Granér gör det visserligen på sitt smått genialiska vis, liksom Lasse Bergs Kalaharitrilogi och Göran Greiders "Den solidariska genen" ställer samma fråga:

Vad är människan? Och indirekt: Varför är samtiden omänsklig, rentav anti-mänsklig? Annars är man ofta hänvisad till anglosaxisk utgivning för att finna relevant system- och civilisationskritisk litteratur.

Drabbande fotografier

Marcus Elmerstads naturfotografier är än mer lågmälda än Helena Granströms text. De avbildar och gestaltar fjäll, kobbar, träd och vattendrag: en civilisationsbefriad evighet så som världen kan ha sett ut innan mänsklig exploatering blev planetens signaturmelodi. Bokens format och pappersval gör inte fotografierna rättvisa men ändå drabbar de mig starkast – i en eftertext framgår att de porträtterar platser som ska eller är planerade att skövlas i utvecklingens och tillväxtens namn.

Helena Granström skriver att för platser som dessa är undergången ”inskriven i min kulturs berättelse om världen: den som berättar att allt som finns är resurser att utvinna, materia att plocka isär och sätta samman på nya mer produktiva sätt”.

En bild föreställer ett område som sannolikt inte längre är hotat. Det är Ojnare, naturområdet på Gotland som aktivister räddat efter tio års kamp. Historien är inte skriven i förväg. Berättelsen kan få ett bättre slut. Helena Granström och Marcus Elmerstad bidrar med ett nödvändigt kapitel.

 

Jesper Weithz

kulturen@expressen.se 

 

Helena Granström är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av författaren Jesper Weithz, tidigare redaktör på klimatmagasinet Effekt. 

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!