Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Undergång

Vittrar sönder. Europa dör utan politisk enighet.

Europa måste ta steget mot större politisk integration om det inte ska falla i historiens glömska.

Det skriver bland andra Salman Rushdie, Julia Kristeva, Umberto Eco och Claudio Magris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Europa är inte i kris. Det är döende. Inte det geografiska Europa förstås, utan Europa som idé. Europa som en dröm, ett projekt, en plan. Det Europa som Edmund Husserl hyllade i två stora tal som han höll i Wien strax före den nazistiska katastrofen.

Europa som vilja och föreställning, som vision och byggplats, det Europa som våra föräldrar skapade, som blev en ny idé vilken bringade dittills okänd fred, välstånd och demokrati för folken efter kriget. Det Europa som än en gång börjar falla sönder inför våra ögon.

 

Det faller sönder i Aten, en av Europas vaggor, på grund av likgiltigheten och cynismen hos Greklands systernationer i Europa. Under den hellenistiska rörelsen i början av 1800-talet skyndade Europas konstnärer, poeter och stora tänkare, från Chateaubriand till Byron, från Berlioz till Delacroix, från Pusjkin till den unge Victor Hugo, till Greklands bistånd (och belägringen av Missolonghi), och kämpade för dess oberoende.

I dag verkar något liknande ytterst avlägset. När grekerna förbereder sig för ett annat slags krig mot en annan form av förfall och underkastelse, tycks det som om ättlingarna till den tidens stora européer inte kommer på något bättre än att skälla, stigmatisera och förnedra och, genom rigorositeten i det stränga program som grekerna har beordrats att acceptera, beröva sina bröder den suveränitet vars princip dessa uppfann för inte så länge sedan.

Det faller sönder i Rom, Europas andra vagga, dess andra grundval, ursprunget - tillsammans med Grekland och Jerusalems ande - till dess moral och kunskap, den andra byggplats där de fina distinktionerna mellan lag och rätt, mellan människa och medborgare, drogs, distinktioner som bär upp den demokratiska modell som har betytt så mycket inte bara för Europa utan för världen i sin helhet.

 

Denna romerska källa, vilken nu förorenats av giftet från Berlusconismen som vägrar lämna scenen, detta andliga och kulturella kapital som nu föraktfullt klumpas ihop med Portugal, Irland, Grekland och Spanien till PIIGS av finansinstitutioner som saknar både samvete och minne; detta land som fört skönhet till världen - från Europa - pekas nu ut som kontinentens sjuka patient: Vilket smärtsamt ironiskt fattigdomsbevis.

Det faller sönder överallt, från väst till öst, från syd till nord, och glider ner i en tidvattensvåg av populism, chauvinism, och andra utestängande och hatiska ideologier som Europa uttryckligen åtagit sig att bemästra och marginalisera, men som i stället åter sticker upp sitt skamliga huvud. Hur avlägsen tycks inte den tid då människor på Frankrikes gator i solidaritet med en student som kränkts av en partiledare, vars idéer var lika futtiga som hans minne, skanderade "Vi är alla tyska judar!".

 

Hur fjärran verkar inte nu dessa rörelser - i London, Berlin, Rom och Paris - som solidariserade sig med dissidenterna i det andra Europa, det som Milan Kundera kallade det fängslade Europa och som tycktes vara Europas hjärta. Och vad ska man säga om den lilla International av fria andar som för 20 år sedan kämpade för just detta europeiska hjärta i ett Sarajevo som bombarderades av förespråkarna för en skoningslös "etnisk rensning"? Vart har de tagit vägen, och varför kan vi inte längre höra deras röst?

 

Sist men inte minst faller Europa sönder på grund av eurons ändlösa kris, en kris som ingen tror är över. Är det ingenting annat än en fantasi, denna abstrakta, flytande enskilda valuta, med sin brist på fast förankring i konvergerande ekonomier, resurser och inkomstpolitik?

Stöddes inte de gemensamma valutor som har fungerat (den tyska marken efter Zollverein, liran efter Italiens enande, schweizerfrancen, den amerikanska dollarn) alla av en politisk konsensus? Har en gemensam valuta utan liknande understöd någonsin varit framgångsrik? Finns det inte en järnlag som säger att en enskild valuta kräver ett minimum av samstämmiga budgetar, standardiserade redovisningar och investeringsregler - kort sagt, samstämmig politik?

Det finns en sats som obönhörligt konstaterar: Utan federation fungerar ingen gemensam valuta. Utan politisk enighet kommer valutan att klara sig några decennier innan den faller igenom på grund av ett krig eller en kris.

 

Med andra ord, utan fortsatt strävan mot den politiska integration som föreskrivs av europeiska fördrag, en förpliktelse som inga ledare tycks ta på allvar, utan eftergifter av medlemsstaterna, utan ett klart nederlag för neonationalisterna som driver sina befolkningar mot en förödande reträtt från Europa, kommer euron att lösas upp, på samma sätt som dollarn skulle ha lösts upp om de amerikanska sydstaterna hade vunnit utbrytningskriget för 150 år sedan.

Socialism eller barbari, brukade vi säga. I dag säger vi politisk enighet eller barbari. Eller mera precist: Federalism eller sönderfall, och i sönderfallets kölvatten: social tillbakagång, osäkra jobb, en tsunami av arbetslöshet, fattigdom.

Eller ännu mera precist: Antingen tar Europa det avgörande steget mot politisk integration eller gör sorti från historien och sjunker ner i kaos. Vi har inte längre ett val: Antingen politisk enighet eller döden. Döden kan ha olika former och ta sig många omvägar. Den kan ta två, tre, fem eller tio år och föregås av tillfälliga lindringar, som var och en kommer att ge intryck av att farorna var överdrivna och att det värsta är över.

 

Men den kommer. Europa faller ur historien. På det ena eller andra sättet tynar Europa bort, om ingenting görs. Det är inte längre bara en hypotes, en vag fruktan, en röd flagga att vifta i ansiktet på motsträviga och ovilliga europeer. Det är en visshet. En ödesdiger horisont bortom vilken ingenting finns. Resten - besvärjelser från en grupp, små transaktioner av en annan, den eller den solidaritetsfonden, stabiliseringsbanken si eller så - kommer bara att skjuta upp det oundvikliga och lämna den döende patienten med illusionen om ett botemedel.

 

Fotnot. Denna artikel publiceras samtidigt i ett flertal andra europeiska tidningar, bland annat Le Monde, Frankfurter Allgemeine och El País.

 

Översättning från engelska Nils Schwartz

 

Juan Luis Cebrián

Umberto Eco

Antonio Lobo Antunes

Gabi Gleichmann

Julia Kristeva

György Konrad

Bernard-Henri Lévy

Claudio Magris

Salman Rushdie

Fernando Savater

Peter Schneider

 

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!