Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Underbetalda omsorgsarbetare kommer att leda klimatupproret

Foto: JENS CHRISTIAN

Både ojämlikhet och klimatförändringar riskerar på sikt att utplåna vår existens. 

Rebecca Selberg tar hjälp av sociologen Göran Therborn och spanar mot framtiden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Sommarens stora utmaning blir enligt Folkhälsomyndighetens hemsida kombinationen fortsatt spridning av covid-19 och värmestress till följd av värmeböljor. Äldre är i riskgrupp för både virus och värme, men skyddsåtgärderna tar ut varandra. Äldres sociala kontakter ska minskas samtidigt som sköra äldre helst inte får lämnas ensamma i hettan. 

Till detta kommer resursbristen i vården. Smittan har skapat en personalsituation med risk för värre underbemanning än vanligt, och en än högre andel vikarier. Fackförbund och arbetsgivare larmar om att vårdpersonal inte säkert kommer att kunna hantera pressen av covid-19 plus värmestress. 

Och mitt i junis värmebölja kommer Expressen med årets kanske viktigaste avslöjande: SARS-cov-2, viruset som orsakar sjukdomen covid-19, sprider sig i kluster – och klustren uppstår främst i fattiga områden. Hela våren har statistiker bollat siffror, men postnumrets betydelse har man underskattat. 

Det är proteströrelserna som världen över kämpar för jämlikhet och en ekologiskt hållbar framtid som just nu definierar vår samtid, och avgör vår framtid.

Trångboddhet, fattigdom och försörjning genom arbetarklassyrken inom service och omsorg ökar risken att insjukna och avlida. Rikedom minskar den. Kan tonårsbarnet köra egen mopedbil till stranden, ja då befinner man sig i ett annat slags kluster och risken för lidande blir påtagligt lägre. Både i Folkhälsomyndighetens varningar och i Expressens granskning synliggörs mötet mellan två akuta förlopp som på sikt riskerar utplåna oss: ojämlikheten och klimatförändringarna. 

En som knappast förvånas av hur dessa ömsesidigt förstärkande effekter nu mäts i avlidna äldre och invandrade arbetare är sociologen Göran Therborn. Förra året höll han ett tal på en konferens om marxismen och klimatet, som nu tryckts i organisationen transform!europe:s årsbok. I talet hävdar Therborn att det är proteströrelserna som världen över kämpar för jämlikhet och en ekologiskt hållbar framtid som just nu definierar vår samtid, och avgör vår framtid. 

Sommarens tidningsrapporter har, som så ofta, koncentrerat sig på USA, men protesterna är globala och har pågått intensivt i över ett år. I Chile organiserades motståndet i oktober 2019 efter att politiker höjt priserna i kollektivtrafiken, men snabbt kom massdemonstrationerna att rikta in sig mot ökade levnadskostnader, privatiseringar och fördjupad ojämlikhet i kölvattnet av en nyliberal åtstramningspolitik. De unga gick ut på gatorna och dansade och skrek ut sitt missnöje över elitens plundringar, över patriarkalt och rasistiskt våld.

Uppgiften för vänstern i dessa tider, menar Göran Therborn, är att fånga tillfället och formulera en sant transformativ politik.

Bara en månad innan Santiago exploderade, krävde demonstranter i Sudan i sin tur bland annat stopp för skadlig gruvdrift. I Libanon och Irak vällde folk ut på gatorna för att kräva ekonomisk rättvisa, liksom i Iran, där protesterna som året innan lett till omfattande strejker bland lastbilschaufförer, affärsförsäljare och lärare nu fortsatte. Ungefär samtidigt gick över sex miljoner människor världen över ut i demonstrationer och strejker för klimatet; ungdomar ledde kampen. 

Therborn kopplar samman protesterna med den bildade borgerlighetens ökade engagemang för frågor om ojämlikhetens sociala och ekonomiska kostnader. Den franske vänsterekonomen Thomas Pikettys anklagelseakter tas nu på allvar av Financial Times och New York Times, samtidigt som kulturproducenter fångar trenden med filmer som Joker och Parasit. Till och med i Davos hörs uppmaningar om att länder och företag måste börja tänka på anställningstrygghet, rättvisare lönespridning och hållbarhet, ty konsekvenserna av social oro i den extrema ojämlikhetens och klimatförändringarnas tid börjar bli ekonomiskt kännbara också för de über-rika. 

Uppgiften för vänstern i dessa tider, menar Göran Therborn, är att fånga tillfället och formulera en sant transformativ politik. Och viktigast i detta är förmågan och viljan att koppla samman ojämlikhet och klimatförändringar. 

Värmeböljan som slog till mot Europa år 2003 dödade 70,000 personer, främst äldre, fattiga och ensamboende. Europeiska miljöbyrån uppskattar att antalet för tidigt avlidna till följd av luftföroreningar år 2016 uppgick till 412,000 personer. Riskerna är störst för de ekonomiskt utsatta, de socialt sårbara – och för alla unga, vars framtid står på spel. 

Sverige är det sannolikt bland den offentliga sektorns personal som missnöjet gror som värst, liksom potentialen för radikal organisering är som störst.

Ojämlikhet är inte bara en effekt av utan också en orsak till klimatförändringarna. Therborn noterar att de rikaste tio procenten av världens befolkning svarar för hälften av koldioxidutsläppen, och beskriver hur klass är viktigare än nationstillhörighet när det gäller ansvar för de processer som nu sätter norra polcirkeln i brand. 

Därför måste klimatrörelsen också vara en jämlikhetsrörelse, och allt tyder på att just detta nu håller på att inträffa. De svenska vänsterröster som för några år sedan klagade på den unga generationens identitetspolitik korrigeras av verkligheten, när ungdomsledda klimatgrupper som Sunrise movement i USA strålar samman med antirasistiska organisationer, hbtq+-rörelser och fackföreningar, och förändrar såväl policy som parlament i det land som är världsledande på både ojämlikhet och konsumtionsdrivna utsläpp.  

I Sverige är det sannolikt bland den offentliga sektorns personal som missnöjet gror som värst, liksom potentialen för radikal organisering är som störst. Vård- och omsorgspersonal både utgörs av, och hanterar följderna för, de människor som drabbas hårdast när covid-19 i sommar möter värmeböljorna. Sedan 90-talet har de stått i skottgluggen för nedskärningar och svaghetsföraktande managementideologi. 

I Nationalteaterns gamla sång om Hanna från Arlöv är det värmestress och kravet på fläktar som sätter igång upproret bland gamla och unga. Också i vår tid blir det kanske i patientrummen, nu fläktfria och onormalt varma på grund av smittskyddskrav och klimatförändringar, som kraven på jämlikhet och hållbarhet kommer att korsa generations- och intressegränserna. I så fall blir orimligheten i att underbetalda omsorgsarbetare förväntas lösa både coronapress och värmestress den tändande gnistan för en radikalt integrerad jämlikhets- och klimatpolitik.  

Rebecca Selberg är doktor i sociologi och lektor i genusvetenskap vid Lunds universitet.