Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Umberto Eco: Il cimitero di Praga

En del av panormamålningen över Garibaldi som gjordes av engelska akvarellmålare 1860 eller 1861. Foto: Brown University’s John Hay Library
Allt är falskspel i Umberto Ecos nya roman med sikte på Berlusconi.
Anders Ehnmark läser en rolig bok som kunde varit mer klargörande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

UMBERTO ECO | Il cimitero di Praga | Bompiani, 528 s.

I sin nya roman Il cimitero di Praga – Kyrkogården i Prag – tecknar Umberto Eco ett lögnens samhälle. Det är 1800-tal men kunde lika gärna vara nu. I en diskussion i Corriere della Sera framgår att Eco siktar på Berlusconis Italien.
Det är som vanligt en utmattande och rolig bok. Lurifaxen Froïde (Freud) tar kokain och klipper skägget för att göra intryck. En skojare vid namn Marsh (Marx) sägs skriva på ett manifest, vilket låter farligt. Det mesta kan dock botas med hypnos på Salpêtrière-sjukhuset. Det viktiga är att veta det andra inte vet att du vet.
Ingenting är på allvar utan allt är sken. Det fordras specialister för att sköta skenet, då som nu. De intellektuella ser vi vid skrivpulpeten, lutade över dokument som behöver förfalskas. De är så skickliga att ingen kan säga vad som är äkta efteråt. Man förstår att de intellektuella styr, vem som än synes styra. Det är det malande arbetet vid pulpeterna som avgör.

Berättelsen utspelas framför allt i Frankrike. Vi får en ingående bild av fransmännen. De är lata, fördomsfulla och avundsjuka. Ibland är vi i Italien. Italienarna är lögnaktiga och elaka. Garibaldi seglar iväg mot Sicilien. Tydligen ska Italien befrias. Diskussion vid pulpeterna: hur förtala honom så att ingen följer med? Garibaldi troligen frimurare. Frimurarna gömmer sig bakom judarna.
Vad är det för historia Eco drar oss in i? Tydligen är bara det sämsta dåligt nog. Hurrarop då kejsaren passerar. Hurraropen är betalda i förväg. Allt som händer är beställt och betalat. Historien formas av småskurna förfalskare vid sina pulpeter. Vad är det Eco vill säga? Tutto falso, lyder ett gammalt uttryck.
Jag kan förstå honom om han vill göra upp med det lögnens rike som Italien har blivit. Jag tänker mig berättaren, Simonini, som en tidig Berlusconi, född i Turin, tjock, 67 år, lever på att förfalska dokument, det vill säga historien, mycket rik.
Simonini läser Eugène Sues Den vandrande juden som följetong i pappans tidning Le Constitutionnel 1845. Lär sig vad en skurk är. Simonini kan snart allt. Vet hur en färgad ser ut. Det börjar bli en fråga i Frankrike under kolonialismen. Stora öron.

Men vad är det Eco vill säga? Vill han säga att allt är lögn blir han ju varken trodd eller förstådd. För att förstå räcker det inte med att vara elak. Man måste vara god också. Eco rycker i maskerna på alla som dyker upp. Ingen är vad han synes vara utan något värre. Till slut håller man lite på skurkarna.
Om man tänker på verklighetens folk, Italien i dag, så är ju förvisso ledaren en skurk. Italien har knappast sett värre eftersom han är så inlevelsefull och teatralisk. Alla ser vem han spelar. Samtidigt känner så många igen sig att han får fortsätta. Denna dubbelhet förklarar kanske Italiens olycka.
Jag skulle önska att berättelsen rörde sig på samma sätt. Eco är verkligen den som mysande av trivsel ger sig in i fantastiska konflikter, särskilt om de är fjärran och gåtfulla.
Samtidigt slår han fast fulheten och dumheten med sådan inlevelse att det inte blir mycket dubbelhet kvar. Det är bra när det gäller antisemitismen som då och då dyker upp, men inte alltid.
Jag vet inte. Det är en mycket rolig och omtumlande bok, men inte alltid klargörande. Italiens olycka skulle behöva något mer.