KOMMENTAR. Kriget kräver snabba puckar. Flyglarmen tjuter i Kiev, vår empati växer, liksom frustrationen. Det mentala klimatet ropar på information. Vi får mycket kunskap nu, men också allt fler upphetsade inlägg där självutnämnda experter förklarar att ”vi har sett det komma”. Väst borde ha sett Putins plan, och handlat i tid. Helst redan före 1999. En i högen är terrorforskaren Magnus Norell i tidskriften Kvartal. Han behöver förstås inte ha fel, men vem behöver denna upphetsning – nu? Ryssland och Ukraina är inte ens hans bord. Kanske förklarar det hans tvärsäkerhet.
Genuint kunniga forskare som Gudrun Persson, Martin Kragh och Kristian Gerner utmärks sällan av tvärsäkerhet utan av ett bekymrat lugn, en genuin vilja att begripa även nyanser.
Ingen av dem uteslöt en invasion, det har i månader varit ett worst case scenario. Värsta tänkbara scenario. Men fram till minuten för invasionen fanns alternativa möjligheter. Med facit i hand är det förledande lätt att utesluta alla alternativa möjligheter. Och nu sitter vi återigen fast i ett frustrerande ”nu”, med nya alternativa möjligheter och alternativa hot. De tvärsäkra vet ingenting om framtiden.
Om en knapp månad utkommer just Martin Kragh med en bok om Putins väg fram till i dag. Det handlar om hur Ryssland rörde sig från 1990-talets gryende öppenhet och tydliga orientering mot väst, till dagens autokrati och skepsis mot väst och den liberala demokratin.
Det är nu som Putins starka historieintresse inriktas på hans eget historiska arv.
Att Vladimir Putin blev den president han blev stod inte skrivet i stjärnorna på nittiotalet, menar Martin Kragh: ”Historia är inte öde”.
Som ung president tilltalade Putin både liberaler och konservativa. Ännu hade han inte tagit avstånd från Boris Jeltsins öppna syn på Ryssland som ett ”liberalt imperium”, attraktivt i kraft av överlägsen kultur och goda affärsförbindelser. Att annektera Krim eller med våld hota grannarna i sitt ”historiska närområde” ingick inte i planen.
Under nittiotalet gick Rysslands ekonomi strålande. Reallönerna steg med 250 procent, arbetslösheten halverades. I väst köpte vi Rysslandsfonder. Men investeringstakten var för låg och oljepriset sjönk. Ekonomin stannade av.
Det är nu som Putins starka historieintresse inriktas på hans eget historiska arv. Han börjar odla en ny självbild: ledaren som räddar Ryssland från sönderfall och återger Ryssland dess rättmätiga roll som en av världens ledande stormakter. Sedan annekteringen av Krim 2014 har den aggressiva tonen mot väst också ingått i självbilden. Nu är det omöjligt att tänka sig dagens ryska ledare diskutera nedrustning med USA:s president, som Putin gjorde med Obama, eller ingå i ”partnerskap för fred” med Nato, som han också gjort!
President Putin har inte minst varit skicklig på att ställa medierna i politikens tjänst. Oppositionen manövrerades först ut ur medias strålkastarsken, sedan från valurnorna. ”Desinformationen”, ett hyllat redskap redan i KGB:s arsenal, har nått nya nivåer på alla plan.
Putin och Lavrov ljuger inte av okunnighet, eller för att övertyga en motståndare, menar Kragh. De ljuger för att visa att fakta inte spelar någon roll.
Medias minne är kort. Här kan man dra sig till minnes hur desinformationens kryssningsrobotar ven om öronen på Martin Kragh själv, i Sverige 2019. I Aftonbladet anklagades Kragh för att vara brittisk spion, och en ”säkerhetsrisk” för Sverige! Huvudlösa påståenden, som inte hade mycket med ”den fria debattens” konstnärliga landvinningar att göra.
Till sist – varför intresserar vi oss för Ryssland bara när det handlar om säkerhetspolitik, spioner och stridsspetsar? Då är medierna på tå! Då har alla en åsikt. Det är slående hur det svenska intresset för Ryssland (och Ukraina) närsynt följt konjunkturerna. Under glasnost var nyfikenheten på topp, för att redan på nittiotalet sjunka undan. Försvaret rustade inte bara ner kustartilleri och värnplikt, utan halverade antalet ryska tolkar. Universiteten följde efter. Antalet studenter som läser ryska minskar, återväxten bland slavister är för svag. Detta utnyttjar Kreml, och slår till mot de få kunniga forskare vi har, som till exempel Martin Kragh.
Kulturutbytet mellan Ryssland och Sverige har också följt konjunkturerna. Putin har bromsat, strypt samarbetet där det varit starkt. Ryssarnas intresse för Sverige går i vågor, men är inte obetydligt. Den svenska okunskapen är däremot vår okunskap. Den gynnar bara misstro och desinformation.
Ulrika Knutson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.