Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulrika Knutson

Han vilade ut hos mamma då och då

Ola Magnell 1946-2020.Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN
Ulrika Knutson.Foto: ROGER VIKSTRÖM

Trubaduren Ola Magnell avled i går.

Ulrika Knutson minns rimkonstnären som aldrig blev nöjd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. ”När jag en gång dör, det verkar bli rätt snart”! sjöng en trulig Ola Magnell 1975. Snart och snart, ja – alldeles för snart. 74 är ingen ålder, men aktningsvärt för en trubadur. Bellman blev 55, Birger Sjöberg 44 och Cornelis 50 år.

Jag kände Ola Magnell när jag var barn. Ola kunde se lite trött ut när han hälsade på hemma i Kalmar, som han kallar ”Skvallerstaden” i en lång sittning (elva minuter) i låten ”Hos kuratorn”. På sjuttiotalet var han en snäll äldre grannpojk som vilade ut hos mamma då och då.

Det kunde han behöva, efter sitt genombrott. ”Påtalåten” blev en landsplåga redan som singel, och hans andra album ”Nya Perspektiv” är ett pärlband av klassiker. Ola Magnell döljer inte sitt Dylan-beroende. Inte bara i den fina tolkningen ”På snedspår” (Lily, Rosemary and the Jack of hearts) utan Bob går igen i många Magnellspår, i de långa linjerna, ordglädjen, och inte minst det dubbelbottnade poetiska uttrycket. I text och i röst. Just i ”När jag dör”, märks Ola Magnells förmåga att i samma strof vara ylande naket självupptagen – och torrt självironisk. Vända ut och in på själen, vara och betrakta sig själv. Det är inte lätt. 

spotify:track:3y2VcpKHzwSAue0NExgcvZ

Musikaliskt blandade han rock och reggae, folkvisa och country och en sorts rudimentär rap, allt som stödde texten. Glöm inte hans lysande översättning och tolkning åt Marie Bergman, av systrarna McGarrigles ”Ingen kommer undan politiken” – en postcountrypärla. 

Ola kallade sig trubadur, var inte rädd för den titeln. Han var inte rädd för humorn. ”När Sven Stolpe fått Das Kapital i läxa” lät kul, och obegripligt bildat redan då. Han rimmade flinkt, ibland på gränsen till maniskt. 

Men i ”Vallmoland” (2003) har manin mojnat, och han lindar rimmen så mjukt att de knappt märks: 

Jag viker av mot tistelfält

Som ingen plog har återställt

Där en liten vipa haft sin bädd

Ola Magnell var en rar och blygsam man, som konstnär aldrig nöjd. Om någon 1975 hade sagt att hans bästa låtar skulle gå till historien hade han inte trott det.

Ulrika Knutson är författare och kulturskribent. 

 

RÄTTELSE. I en tidigare version av texten påstods felaktigt att Ola Magnell mottagit Povel Ramels Karamellodikt-stipendium tidigt i karriären. Däremot fick Magnell priser till bland annat Nils Ferlins (1997) och Cornelis Vreeswijks (1999) respektive ära.