Deras mansideal blev värdelöst redan 1915

KULTURDEBATT. Tiden är ur led och går numera baklänges. Många tycker att vi sitter i en tidskapsel som i rasande fart närmar sig andra världskriget. Somliga åker bakåt ännu snabbare, och befinner sig redan i 1914.

För det är första världskrigets överspända retorik som ekar i Ann Heberleins och Anna-Karin Wyndhams artikel om manligheten och kriget (Expressen, 17/3). Det förvånar mig att två intelligenta kvinnor, disputerade och allt, vädrar så aningslösa resonemang. En vänlig tolkning är att damerna vill vifta med ukrainska flaggan till stöd för en liten modig nation, som blir angripen av en större. Det har jag förståelse för, däremot blev deras prat om krig och manlighet värdelöst redan efter 1915.

Men en gång lät hela Europa precis som Heberlein och Wyndham. När första världskriget bröt ut de heta augustidagarna 1914, var den starkaste känslan varken fasa eller förvirring, utan entusiasm. Poeterna överträffade varandra i tirader om den manliga faran, stridens skönhet och krigets renande stålbad. 

Få har uttryckt krigsutbrottets entusiasm i så milda ord som Frankrikes Guillaume Apollinaire, i dikten ”Auto”:

”Vi visste, min vän och jag,

att vår lilla bil hade styrt in i en ny tid

Och även om vi var vuxna karlar

hade vi just fötts.”

Apollinaire drog i fält, en troskyldig jättebaby i ljusblå uniform. Från skyttegraven beskrev han striden som ett fyrverkeri, tills han fick ett granatsplitter i huvudet. Han överlevde kriget men inte freden, 1918 dog han i spanska sjukan.

Pacifister var illa sedda. Rösträttskämpar som Selma Lagerlöf och Elin Wägner kan vittna om kärva tider. Rudolf Kjellén, riksdagsman för högern, tyckte att kvinnorna borde bidra i allvarstider, och låta sin ”lilla sak” stå tillbaka för den stora, viktiga saken: ”försvaret av ett maskulint statslif”.  

Krigspropagandan hade svept med sig män och kvinnor, politiker och poeter. Många vittnar om krigets förhöjda livskänsla. Ernst Jünger i Tyskland beskrev det så här:

”Vi föreställde oss kriget som manliga dåd, en munter eldstrid på blommiga, blodbestänkta ängar.”

Men munterheten rann av honom i morgondimman, när vår fänrik mött liket av en fransk soldat: ”Fiskliknande ruttet kött lyste grönvitt genom den sönderrivna uniformen.”

Vår egen snälle nationalskald Erik Axel Karlfeldt försökte också lovsjunga mannabragder.

Jag tror att han vänder sig i graven av genans, men låt oss ändå påminna om hans ”Ny Nord” från 1911: 

”För sött och för klemigt vi bakat

Vår kropps och vår andes bröd;

Giv smaken som fäderna smakat,

Av kärvhet, av fara och nöd.”

Kriget i Ukraina har bara pågått i fyra djävulska veckor. I sin artikel dundrar Wyndham och Heberlein på som Karlfeldt, om hur kriget och faran förädlar männen. De säger ordagrant om de unga männen i Ukraina att de ”sätter sina liv på spel, för något större”. 

Denna romantiska syn på kriget är farlig. Hur ser Wyndham och Heberlein på de ryska unga männen, som strider på den andra sidan i detta vidriga krig. Unga män som också ska uppfylla kraven på Ära och Manlighet. Enligt uppgift har de redan plundrat, våldtagit och på Putins order brutit mot de flesta krigslagar.  

Jag säger inte att Europa ska lägga sig platt för Putin.

Hur tänker Wyndham och Heberlein utveckla sin retorik om kriget blir långvarigt, vilket det mycket väl kan bli. När de ukrainska kämparna inte orkar utstråla värdighet och idealitet längre? Hur ser Wyndham och Heberlein på deras manlighet när – OM! – de kommer tillbaka till hustru och barn? Risken finns att de är märkta av kriget, med ofattbara minnen, förvridna av ångest, oförmögna att anpassa sig till det civila livet, är våldsamma rentav. Eller också är de tystade, impotenta, super sig sönder och samman och hänger sig på vinden.

Ett angripet land måste försvara sig med vapen och våld. Jag säger inte att Europa ska lägga sig platt för Putin, sluta stödja det kämpande Ukraina med defensiva vapen, pengar och ett massivt flyktingstöd. Men för Guds skull, romantisera inte kriget. 

Läs Svetlana Aleksijevitj. Läs ”Zinkpojkar”, som har fått sin titel efter alla unga killar som kom hem från kriget i liksäck och zinkkista. Den gången gällde det Afghanistan. Läs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, där den kvinnliga prickskytten Zinajda dödar 120 fascister. 

Den boken är inte minst en påminnelse om att även kvinnor alltid har haft alla sorters uppgifter i krig, både i dödens tjänst och i skyddet av de svaga och utsatta. Men kom aldrig och säg att kriget förädlar.

Ulrika Knutson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

LÄS MER
ANN HEBERLEIN OCH ANNA-KARIN WYNDHAM: Det här är frågan ni män bör ställa er

LÄS MER
STEFAN LINDBERG: Ebbe steker biff och Säpo muttrar om PKK

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.