Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulrika Kärnborg

Snart har ingen längre tid att vara intellektuell

Kim Salomon.Foto: Sara Kristoffersson / Natur & Kultur
Ulrika Kärnborg.Foto: OLLE SPORRONG
Émile Zola 1902.Foto: // FÖRLAGSBILD /

Hur usla har förutsättningarna blivit för att vara intellektuell i vårt samhälle? 

Ulrika Kärnborg läser en historieskrivning om intellektualismens moderna rötter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är på många sätt fascinerande att höstens första kulturdebatt handlar om Sigge Eklunds vivörbok, ”Livets små njutningar”, som jag nyss skrev om här på kultursidan

Aldrig i livet hade jag kunnat tro att en fjompig livsstilsprodukt, dessutom snodd rakt av från en fransk förlaga, skulle kunna ge upphov till så mycket tankemöda. Men kanske fungerar det upprörda tonläget som illustration till, inte bara en, utan flera av teserna i lundahistorikern Kim Salomons nya bok. 

”Jag anklagar…!” är något så ambitiöst som ett försök att skriva de intellektuellas historia – och samtidigt sia om den här mycket speciella gruppens framtid. Med ett kulturliv som på grund av covid-19 går på sparlåga, en nationell förlagsbransch som står och darrar inför Amazons etablering, en tynande dagspress, marginaliserade tidskrifter och hårt bantade humaniorainstitutioner, finns det anledning att fråga sig, vilket Salomon också gör, om de intellektuella överhuvudtaget har en framtid. 

En ny och delvis oberoende politisk klass

Och om de försvinner, är det ”livets små njutningar” vi kommer att ägna oss åt på heltid, i stället för läsning och diskussion av autentisk litteratur?

1898 publicerade författaren Émile Zola, vid det laget en bästsäljande kändis, en artikel som fick rubriken ”J´accuse…!” Den var formulerad som ett öppet brev direkt riktat till Frankrikes president med en skarp protest mot att den, enligt Zola, oskyldige judiske officeren Alfred Dreyfus dömts för högförräderi. Dreyfus-affären blev avgörande för polariseringen av fransk offentlighet. Med den föddes den moderna demokratin. 

På Dreyfus sida stod liberaler, socialister, publicister och författare. Motståndet fanns framför allt hos den nationalistiska högern, bland adeln, antisemitiska militärer och prästerskapet. Zola, med sitt icke-professionella engagemang, kom att personifiera ett helt nytt begrepp, intellektuell. När det väl kommit i svang började det snabbt användas för att beskriva lärda lekmän som utan att särskilda grupplojaliteter uttalade sig i viktiga samhällsfrågor. 

En ny och delvis oberoende politisk klass såg dagens ljus.

Märkligt nog tycks han inte inse att de främsta orsakerna till dagens nedmontering.

Fast ny och ny. Bara för att ordet intellektuell inte användes, betyder det ju inte att tankearbetare inte existerade. Kim Salomon vågar dra ut den västerländska historiska linjen, från grottmålare till Sokrates och ända fram till vår tids visselblåsare, vilket tyvärr gör hans bok schematisk som en gymnasieföreläsning på snabbspolning. 

Jag hade gärna sett mer av självständiga resonemang, och ett tydligare fokus på ny forskning – hade kort sagt önskat mig en lite mer intellektuellt självständig studie. Det är egentligen bara när Salomon kommer in på sitt älsklingsområde, 68-rörelsen och dess avarter, som det bränner till.

Men, men. Salomon gör en viktig insats när han riktar strålljuset mot hur usla förutsättningarna är för att ägna sig åt intellektuellt arbete i vårt samhälle. Märkligt nog tycks han inte inse att de främsta orsakerna till dagens nedmontering av intellektuella plattformar som dagstidningar, förlag, tankesmedjor, studieförbund, teatrar och folkhögskolor stavas digitalisering. De intäkter som tidigare utgjorde de intellektuellas försörjning hamnar i dag hos de multinationella techjättarna. 

Var ska morgondagens fria debatt äga rum?

En av tidens viktigaste frågor gäller därför vem som ska betala för morgondagens innehåll. En ännu viktigare borde vara: var ska morgondagens fria debatt äga rum? Och vem kommer att ha tid och råd att ägna sig åt den? Blir det byråkrater som Anders Tegnell? Eller PR-konsulter och regionalanställda hjärnforskare? I vilken mån är de ”fria”? Kommer kunskaper i humaniora, till exempel filosofi och sociologi, överhuvudtaget att ha någon betydelse när vi i framtiden diskuterar hur samhället ska utformas?

Inga av de här frågorna har Kim Salomon något svar på, men en sak vet han: Ett livskraftigt folkstyre behöver fria och oberoende tänkare för att inte fastna i sega rutiner eller förlamas av korruption. För de intellektuella nämligen inte bara demokratins väktare, de är samhällets nytänkare och kreatörer.

Vem vill leva i en värld där de inte finns?

 

SAKPROSA

KIM SALOMON

Jag anklagar…! De intellektuellas historia

Natur och Kultur, 265 s

 

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.