Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulrika Kärnborg

Nu behöver vi deras eld mot högerpopulismen

Sylvia Pankhurst. Foto: OKÄND / WIKICOMMONS
Elin Wägner och 350 000 underskrifter för kvinnlig rösträtt. Foto: OKÄNT / GÖTEBORGS UNIVERSITET
Ulrika Kärnborg. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM / FREDRIKA BREMER FÖRBUNDET
Agda Montelius. Foto: WIKI COMMONS

En svensk rösträttskvinna skulle inte vara manhaftig och spränga brevlådor.

Ulrika Kärnborg skriver om hotade kärnvärden 100 år efter genombrottet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Idag är det 100 år sedan Sveriges riksdag tog beslutet om att införa kvinnlig rösträtt. Lämpligt nog återfanns i veckan det tal som den fruktade brittiska suffragetten Sylvia Pankhurst höll i Göteborg 1913, så nu vet vi faktiskt hur tongångarna i rösträttsrörelsen lät.

”Ingen möda har sparats av oss kvinnor för att vinna rätten att rösta, och jag tror att folk inser detta och börjar förstå den hopplöshet vi känner inför de vanliga metoderna”, sa Pankhurst till göteborgarna. 

Men de var svala. De delade inte hennes smak för våldsamma aktioner.

En helt modern rörelse, ovanlig för sin tid.

En av orsakerna till enigheten i riksdagen var nämligen att svenska kvinnor hade drivit frågan fredligt under många år, många av dem inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Organisationen var och är unik, skriver Ulrika Knutsson i rösträttsantologin ”Demokratins genombrott”, eftersom den samlade kvinnor över parti- och klassgränserna. På det sättet var den en helt modern rörelse, ovanlig för sin tid.

Det var naturligtvis inte den enda anledningen till att Sverige blev en parlamentarisk demokrati. Historieskrivningen lyfter gärna fram grupper och enskilda individers strävanden, men när det gäller rösträtten så stavas de viktigaste faktorerna industrialisering och världskrig, och de gick hand i hand.

Arbetarna och småfolkets partier strömmade in.

Under första världskriget ledde den tekniska utvecklingen till att nya och dödligare vapen togs fram: stridsvagnar, taggtråd, stridsgas och ubåtar, och resultatet blev lidande och massutrotning. Nio miljoner soldater dog, ännu fler lemlästades. England förlorade en fjärdedel av sin manliga befolkning och i spanska sjukan, den svåra pandemi som bröt ut i slutet av och efter kriget, avled någonstans mellan 50 och 100 miljoner människor.

Europa låg därefter i spillror. Politiskt innebar det att tiden äntligen var mogen för nya styrelseskick. Arbetarna och småfolkets partier strömmade in i de europeiska parlamenten och i många länder fick även kvinnor rösträtt. Ropen på allmän och lika rösträtt skallade högt också i Sverige.

Därmed inte sagt att LKPR och den fantastiskt breda uppslutningen som fanns bakom rösträttskämparna inte spelade någon roll. En inte oviktig roll spelades från allra första början av Fredrika Bremer-förbundet. Föreningens ordförande Agda Montelius, var först i Sverige med att lämna in en petition om kvinnlig rösträtt till riksdagen och hon lät sina fredrikor delta i arbetet med att väcka gräsrötterna. 

Usch och fy, till exempel, för de brittiska manhaftiga suffragetterna.

1902 bildades så LKPR och det blev snabbt viktigt för rösträttskvinnorna att ta avstånd från sina mer radikala systrar. Usch och fy, till exempel, för de brittiska manhaftiga suffragetterna som sprängde brevlådor och grävde upp golfbanor! Landsföreningen för kvinnans rösträtt kom i en tid då jämlikhetsidéerna från franska revolutionen paradoxalt nog hade tappat sin lyskraft.

Agda Montelius. Foto: WIKI COMMONS

1800-talets likhetsfeminism hade gått över i Ellen Keyskt särartstänkande, och det gällde för de som engagerade sig i den stora Saken att betona sin kvinnlighet, både när det gällde klädsel och uppförande.

På ett typiskt svenskt sätt uppfattade dessutom de manliga politikerna kvinnornas organisation som ett hot mot den egna verksamheten. Ihärdiga rösträttskvinnor, inte minst från Socialdemokraterna och högerpartiet, blev ofta tagna i nackskinnen.

Hundra år senare finns det oroande tecken.

Men till slut segrade de! Efter 1919 gick kvinnorörelsen in i en lugnare fas, men riktningen var så att säga utpekad. Efter rösträtten fanns det inget motstånd som inte kunde övervinnas. Allt skulle bara bli bättre och bättre.

Hundra år senare finns det oroande tecken på att både demokratin och kvinnas ställning i samhället börjar ifrågasättas igen. Med det ökande intresset för populistiska högerpartier överallt i Europa, håller de kärnvärden som fördes fram av 1900-talets liberaler och socialdemokrater, på att urholkas. Det händer inte minst därför att liberaler och socialdemokrater själva har glömt bort dem.

Elin Wägner och 350 000 underskrifter för kvinnlig rösträtt. Foto: OKÄNT / GÖTEBORGS UNIVERSITET

I The Guardian skriver den nederländske statsvetaren Cas Mudde om hur den generation europeiska socialdemokrater som växte upp med tredje vägens politik under Blair och Clinton, är så influerade av nyliberala idéer att de har svårt att hitta argument mot den populistiska höger som pratar om ökad social välfärd och nationell sammanhållning, men som också förordar en nygammal könsmaktsordning. 

Det finns sen gammalt inom arbetarrörelsen en blind fläck när det gäller kvinnofrågan.

Med backlashen följer en renässans för reaktionära förslag med udden riktad mot kvinnors fri- och rättigheter. Abortmotståndet är på frammarsch även i Sverige, kvinnor exploateras i porr- och prostitutionsindustrin som tillåts sprida sig oreglerat via internet. Över hela världen begränsas kvinnor av hedersrelaterat våld och förtryck och i World Economic Forums senaste index går jämställdheten för första gången bakåt, samtidigt som FN konstaterar att kvinnors möjligheter att organisera sig minskar genom strypt finansiering.

Suffragetter 1920. Foto: OKÄND / SHUTTERSTOCK

Att Europas liberaler och socialdemokrater inte öppnar effektiv moteld har sina orsaker. Det finns sen gammalt inom arbetarrörelsen en blind fläck när det gäller kvinnofrågan, och Cas Mudde påpekar att dagens europeiska proletariat till största delen består av icke-vita kvinnor, det vill säga av människor som inte från början omfattades av klasskampen, eller för den delen av kvinnokampen.

Kvinnorörelsen behövs mer än någonsin.

När människor frågar mig vad dagens feminister egentligen slåss för, ”allt är ju redan vunnet”, brukar jag säga att vi i första hand slåss mot de nygamla krafter som vill vrida klockan tillbaka, i andra hand för att bygga vidare på den vision som våra mor- och farmödrar växte upp med, och som ännu inte, trots ett sekel av politisk konsensus, har förverkligats.

Lagom till årets jubileumsfirande av demokratins genombrott måste vi tyvärr konstatera att kvinnorörelsen behövs mer än någonsin. Om Sylvia Pankhurst hade levt i dag, skulle hon ha hållit med.

 

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!