Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulrika Kärnborg

Förlöjligade förminskade raderade och ersatta

Foto: MAX STRÖM FÖRLAG
Colette van Luik. Foto: PRESS MAX STRÖM FÖRLAG / MAX STRÖM
Anna Nordlund. Foto: KARL NORDLUND / MAX STRÖM
Lisbeth Larsson. Foto: EMIL MALMBORG / BONNIER PRESSBILD
Foto: BONNIERS FÖRLAG
Ulrika Kärnborg. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Kvinnliga pionjärer har medvetet sorterats bort av män som skrivit historien. 

Ulrika Kärnborg ser två böcker som lyfter upp dem i ljuset igen.    

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Endast ett fåtal qvinnors namn hafva kommit till efterverlden”, skrev Ellen Fries i inledningen till sin bok ”Märkvärdiga Qvinnor” från 1890.

Fries var Sveriges första kvinnliga doktor i historia, och citatet står i den helt nyutkomna antologin ”Märkvärdiga svenska kvinnor” som litteraturprofessor Lisbeth Larsson har varit redaktör för. Boken utgår från projektet ”Svenskt kvinnobiografiskt lexikon” (skbl.se) som Larsson och Maria Sjöberg drivit med stöd av Riksbankens jubileumsfond.

Vad Fries på sin tid påpekade och Larsson nu vill visa, är hur viktiga kvinnor ständigt försvinner ur det kollektiva minnet. Processen kan verka automatisk, eller som att en osynlig hand sållar och sorterar på grundval av kön. Om man tittar närmare, vilket Lisbeth Larsson och de övriga artikelförfattarna i antologin har gjort, ser man att det är riktiga män av kött och blod som medvetet redigerar bort inflytelserika kvinnor och ersätter dem med män. Många av dem går att namnge.

I Flygare-Carléns fall kan man till och med prata om mobbning.

Ta till exempel den svenska exporten av skönlitteratur under 1800-talet. I en färsk studie från Göteborgs universitet visar bland andra Åsa Arping, att en överväldigande majoritet av romanerna som såldes till utlandet på 1800-talet var skrivna av kvinnliga författare, kanske en så hög andel som 80 procent. Många av dem var internationella celebriteter, omskrivna och hyllade av inflytelserika kritiker, och användes därför som draghjälp för att lansera manliga författare som Viktor Rydberg och August Strindberg i utlandet. Högst på bästsäljarlistan hamnar Emilie Flygare-Carlén, hon som skrev Sveriges första kriminalroman ”Rosen på Tistelön”. 

Fredrika Bremer (1801-1865). Foto: Wikipedia

Som god tvåa kvalar Fredrika Bremer in. Ändå är båda två, och framför allt Emilie Flygare-Carlén, sorgligt marginaliserade i senare tiders historieskrivning. I Flygare-Carléns fall kan man till och med prata om mobbning.

Själv minns jag smutskastningen av Kerstin Thorvall på 90-talet.

Litteraturhistorikern Henrik Schück avfärdade henne gärna med svepande formuleringar. Han skrev att hon varken hade bildning eller några egna idéer, möjligtvis ”ett friskt lynne” och en ”frodig uppfinningsförmåga”. Ganska magstarka yttranden om Sveriges genom tiderna mest framgångsrika författare. Kanske var han bara avundsjuk? 

Egentligen spelar det ingen roll, förklenande omdömen av det slaget har förekommit i alla tider. Själv minns jag smutskastningen av Kerstin Thorvall på 90-talet, en tant som skrev om snusk, som i manliga kritikers ögon aldrig kunde bli en seriös författare.

Kerstin Thorvall (1925-2010). Foto: LARS EPSTEIN / DN

Det är inte konstigt att det har kommit en kraftfull motreaktion. Bara de senaste åren har det kommit en störtflod av sajter, kulturtidskrifter som Historiskan, böcker, facebook-grupper, poddar som P3 Historia och samtalsserier som ägnar sig åt att skissa på, eller återuppväcka en tidigare existerande, kvinnlig kanon- och historieskrivning. 1970-talets påbörjade feministiska projekt, som under 80- och 90-talen sågs som hopplöst förlegat, är alltså tillbaka och suget efter berättelser om framgångsrika kvinnor är rekordstort.

Läsvärd i kategorin ”indignerad manlig professor mansplainar en stor samling kvinnliga dito” är historikern Dick Harrisons topptunnor rasande recension.

Men vem är tillräckligt märklig för att lyftas fram? Det går alltid att bråka om urvalet, i synnerhet när det är så snävt som i ”Märkvärdiga svenska kvinnor” eller i poppiga ungdomsantologin ”Svenska hjältinnor”, av Colette van Luik och Anna Nordlund.

Ibland tjänar tvister om urvalskriterier som rökridå för en ny mansgenerations strävan att undergräva kvinnors intellektuella arbete. Läsvärd i kategorin ”indignerad manlig professor mansplainar en stor samling kvinnliga dito” är historikern Dick Harrisons topptunnor rasande recension av ”Märkvärdiga svenska kvinnor” i SvD (3/9). Harrison kallar publiceringen av boken ”tragisk”.

Han blir ”bitter, arg och ledsen” över att förlaget har velat satsa på en så ”pinsam” bok och rekommenderar makulering. Bakom de ofrivilligt komiska formuleringarna döljer sig en frustration över att ”Märkvärdiga svenska kvinnor” begränsar sig till kvinnor vid tiden för det moderna genombrottet. Med några få undantag handlar bokens kortbiografier om individer födda efter år 1800. Insatser inom kulturområdet är vad som framför allt lyfts fram, på bekostnad av insatser inom naturvetenskap, teknologi och företagande. Fast det tyvärr inte sägs rakt ut i introduktionstexten, verkar urvalet ha styrts av betydelsen för kvinnorörelsen i stort. 

Vad den senaste forskningen visar är att historiens kvinnliga pionjärer sällan har nått framgång på egen hand.

Störst hjältestatus får föga förvånande Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner. Och det är fint så, även om jag precis som Dick Harrison, gärna hade läst om förmoderna kämpar som drottning Margareta (1353-1412), chef över Kalmarunionen, eller förmyndarregenten Kristina av Holstein-Gottorp  (1573-1625). För att inte tala om den mäktiga vikingakvinnan Estrid Sigfastdotter, som faktiskt dyker upp, fint avbildad av Josephine Lawrence, i ”Svenska hjältinnor”.

Ellen Key (1849-1926). Foto: Wikipedia

Men en antologiredaktör måste göra tydliga val, och det finns en klar poäng med att lyfta fram kvinnor som, med Lisbeth Larssons ord, ”valt att gå på tvärs mot lagar och förordningar, utmanat konventionerna och det samtida samhälle de levt i när det allra enklaste och mest belönande alltid varit att anpassa sig till patriarkatets gällande regler”.

För vad den senaste forskningen visar är att historiens kvinnliga pionjärer sällan har nått framgång på egen hand. Istället har de verkat genom, och burits fram av, stora nätverk, och det verkar som om just de här stora kvinnokollektivens existens har uppfattats som särskilt hotfulla av patriarkatet – och därför gjorts osynliga.

I ”Märkvärdiga svenska kvinnor” kommer de fram i ljuset igen. Nu börjar vi äntligen kunna se mönster. Så här har de stöttat varandra och konkurrerat, så här har de låtit sig inspireras och utbildas av varandra, våra systrar, mödrar, lärare, ledare och på andra sätt föregångare i historien.

SAKPROSA

LISBETH LARSSON (RED)

Märkvärdiga svenska kvinnor. 200 kvinnor som förändrat våra liv

Albert Bonniers förlag, 511 s.

 

COLETTE VAN LUIK och ANNA NORDLUND

Svenska hjältinnor. 100 berättelser om smarta, starka och modiga

kvinnor.

Max Ström, 215 s.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.