KRÖNIKA. Den teatermaskin vid Sergels torg i Stockholm som Benny Fredriksson med sin unika fingertoppskänsla byggde upp och vidmakthöll, står nu och hackar.
Efter nedstängningen under pandemin har Kulturhuset Stadsteatern under Maria Sids ledning kämpat för att hitta sin plats i Stockholms kulturliv. Det har gått så där.
2022 står ut som ett mörkt år. Många föreställningar ställdes in eller spelade för halvtomma salonger. DN (23/3) rapporterar om 50 miljoner i uteblivna biljettintäkter och 36 miljoner back i verksamheten. Sifforna för beläggning är rena skräcken: på stora scenen låg den på 55 procent.
Röda siffror alltså – men behöver det säga något om den konstnärliga nivån? Det skulle ju kunna vara så att Sid i sin nya roll som konstnärlig ledare valt att fokusera på det smala och utforskande. Mitt intryck som teaterkritiker är dock snarare det motsatta. Kulturhuset Stadsteaterns svajiga repertoar andas desperation.
Musikaler som ”Socialdemokraterna – the musical” och ”A Chorus line” avlöser varandra – och i höst kommer ”Matilda the musical”, efter Roald Dahls barnbok. Som om det inte räckte och blev över landade i dagarna ett pressmeddelande från Det Norske Teatret om att Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med andra nordiska teatrar producerar en musikteaterversion av Disneys hyperkommersiella barnfilm ”Frost”.
Böcker som blir filmer, som blir Netflix-serier, som blir teaterpjäser – börjar vi inte tröttna på det här konceptet? Den eviga rundgången?
Det som håller på att växa fram är ett slags teaterns motsvarighet till skogsbrukets monokulturer.
I USA rasar filmkritiker och regissörer mot det de kallar ”Marvel-sjukan”; att varenda ny publikdragande storfilm som produceras i syfte att säkra publikintäkter ska handla om en superhjälte. Där pågår en debatt om superhjältefilmarna har en fascistisk tendens. Är vår tids längtan efter solitära räddare i nöden egentligen ett förtäckt försök att legitimera maktambitionerna hos antidemokrater som Putin och Trump?
Diskussionen är lite fånig, här och nu är det snarare kulturlivets utarmning – som Marvel-filmerna är ett symtom på – vi borde bekymra oss för. Det som håller på att växa fram är ett slags teaterns motsvarighet till skogsbrukets monokulturer.
När ett enda verk, säg Disneys ”Frost” dominerar, inte bara på bioduken utan via streamingtjänster och i form av merch, tränger det ut en massa andra kulturella uttryck. Inte minst svenska dramatiker har skäl att frukta utvecklingen. Om våra teatrar bara är intresserade av att skapa trötta scenvarianter av internationellt framgångsrika romaner eller filmer, blir det inte mycket plats över för nyskriven dramatik.
Att Kulturhuset Stadsteatern satsat stort på dramatiserade versioner av Thomas Vinterbergs Golden globe-nominerade film ”Jakten” och Elena Ferrantes globala bokseriesuccé ”Min fantastiska väninna”, ser jag som olycksbådande tecken i tiden. Överallt mer av samma. Det tyder på en avsevärd brist på pengar och fantasi – men framför allt på en stor osäkerhet och jag tror att konsekvenserna för det redan svaga svenska kulturlivet blir farliga.
Maria Sid har talat om sin vision av att bevara en stark talteaterlinje på Kulturhuset Stadsteatern.
Vad blev det av den?
Rättelse: I en tidigare version av texten förekom felaktigt en uppgift om att musikalen ”Alltid vara vi” inte lyfte publikmässigt 2022. I själva verket hade den 97 procents beläggning. Vi beklagar misstaget.
Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.