Handen på hjärtat – hela den här Benke-debatten.
Är det inte som om alla vingbrutna figurer ur Fredsmans epistlar har stigit upp ur sina gravar och återigen tagit kommandot över Söders höjder?
Stackars bedagade Ulla Winblad.
Nu var det den råkalla vintern 2012, och hon sveper sjalen över axlarna och stapplar bort till tunnelbanestationen i Flemingsberg.
Hon bläddrar i DN: på ledarsidan blir hon upplyst om att inflationen är hennes fel. Det är kommunal-anställda som hon som genom sina fackförbund och de återkommande kraven på löneökningar minskar landets konkurrenskraft.
Om inte hon och de andra lågutbildade städerskorna tar lite ansvar, kan vi snart ha en situation där de som verkligen bär upp landet tvingas emigrera.
Så många minnen som kommer över henne under resan in till stan, så många besvikelser.
Ta bara Jergen Puckel.
I hur många epistlar svansade han inte kring henne.
Och nu är det bara modebloggerskor som gäller. Eller brudar med knytblus. Gymbettor. Filippa Reinfeldt-lookalikes som han möter när han signerar sina bästsäljare nere på NK.
Hon har försökt prata ut om vad det egentligen var som hände.
När blev hennes gamla värld av experimentteatrar och solidaritet med tredje världen ute? Och när kom det här nya språkbruket? Som säger att det är djärvt och enastående modigt att ställa sig på Kreabs, Caremas och Sten Nordins sida?
Men det är inget som Jergen Puckel känner för att älta.
Han är, hur otroligt det än låter, jävligt nöjd med hur allting är.
Det är så mycket som bara blivit bättre och bättre.
I sin sköna bostadsrätt på Götgatsbacken slår han upp ett glas skumpa och begrundar det faktum att den olönsamma KP-webben är nedlagd och snart finns inga fria teatergrupper kvar. Inga jobbiga typer som kedjar fast sig framför Kronobergshäktet och kräver att vi, som har nog med lånen, ska engagera oss i journalistjeppar på vift i Ogaden. För vad skulle de där att göra?
Har inte Sverige gjort tillräckligt?
Det var ju trots allt Arkelsten som personligen reste ned och befriade Mandela från Robben Island.
Och samtidigt, reflekterar han inför den förkrossade Ulla: döda dinosaurier är ändå rätt intressanta.
När allt det gamla är borta kan man göra en bok av det.
Kanske film.
För den revolutionära ungdomen hade sin charm.
Visst var det roligt med Ulla när det begav sig.
Men nu är det 2012. Och då ska allt som påminner honom om Ulla och all kärlek som ändå fanns bara bort.
Det finns en smärta bakom hans ständiga hånflinande.
Ulla inser det, men hon fattar också att här och nu är han ohjälpligt utlämnad åt fläskkotlettsfrisyrerna på Prime: för det är de som styr Sten Nordin och Nordin behöver ju bara knäppa med fingrarna så kråmar sig Jergen.
När hon tar på sig kappan vill han visa lakanen han just köpt.
De är helläckra. Designade i Holland för att se ut som kartongbitarna som uteliggare sveper in sig i.
I trapphuset hör hon hur han ropar: fattaru ironin, Ulla?
Kartongbitar!
Mörk i hågen ilar hon vidare.
Nästa adress, näste gamle älskare.
Korpral Mollberg har definitivt kommit upp sig.
Nu har han nästan inte tid att ta emot i DN-skrapan, för han är upptagen med att undsätta riskkapitaladeln på Amiralsvägen ute i Saltis.
Kan du fatta, Ulla? dundrar han.
Polisen satte inte ens in vattenkanoner, när det där patrasket kom farande i sina safaribussar. Här fick bankcheferna skicka ut sina barn för att hiva ägg mot safaribolsjevikerna.
Jag vill prata om oss, försöker Ulla.
Men det är fan lönlöst. Korpral Mollberg sitter som klistrad framför twitterflödena.
Problemet med safari, Ulla, vet du vad det är? Att det är så avhumaniserat: det är som om stackarna på Solsidan vore några jävla giraffer. Men jag ska tala om för dig, Ulla, att bara för att man lite då och då lyfter en fet bonus så blir man inget cirkusdjur. Eyvind Johnson bodde också i Saltis. Eyvind Johnson, Ulla, du borde kolla in honom vid tillfälle. Hans nådes tid, det är en snygg titel.
Hon tar en hästskjuts tillbaka till Hummerknivsöder.
Korsar Maria kyrkogård där snön ligger tjock som spunnet socker och går in på Kaffebar.
Här hänger hela det gamla gardet: Fader Berg, Grälmakar Löfberg, Carl-Johan de Geer, Lappalainen och Danne Josefsson.
Det här, tänker Ulla, är ju ändå en motståndsficka.
Hit vågar sig aldrig Resumés reportrar.
Här kan man krita kanelsnäckorna och betala när nästa förskott snöat in.
De tyska turisterna stirrar storögt och förgäves efter Lisbeth Salander, medan deras certifierade guide från Stadsmuseet stressar dem vidare till Fiskargatan 9.
Några minuter senare glider hon in på Sodom.
Kärt återseende vid disken. För där står ägaren och vänsterpornografen Movitz Edenborg med sin senaste skyddsling Mille Markovic som misstar henne för en av kaffeflickorna från tidigt 80-tal.
Snart är hon ute i snålblåsten längs Hornsgatans brusande älv där stadsjeeparna glider bort med bredaxlade Charon-typer bakom ratten. Inte en enda av dem vinkar åt henne.
Då, när det är som bittrast och hon nästan tänkt ta tunnelbanan hem till Flempan igen, bort från detta gentrifierade vinterland, står han plötsligt vid hennes sida.
Jean Fredman. Lite vitskäggigare än när det begav sig, peruken lätt på sniskan, men ändå fullt passabel.
Fin epistel häromsistens, smickrar hon. Du är den siste som fortfarande står upp för någonting. Det där med Lilklockan som klämtar till Storklockans dån, jag tror att du är nåt på spåren där.
Till dig eller till mig, kontrar han.
Folkoperans bar, befaller Ulla. Torstig är du och uttorstig är jag.