Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ulf Olsson

När familjen blir ett förgiftat fängelse

Ulf Olsson. Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Ulf Olsson läser den hyllade indiska romanen "Ghachar ghochar".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN | RECENSION. Man kan förundras över romanens segertåg över världen, hur den förmått tjäna både europeisk kolonialism och antikolonial politik. Romanens form är så elastisk, så anpassnings- och formbar att den välkomnar alla möjliga och omöjliga språkhållningar. Och den tycks skrivas överallt.

Vivek Shanbhags "Ghachar ghochar" är skriven på kannada, ett indiskt språk talat av 40 miljoner människor. Till Sverige kommer den via ett internationellt segertåg, Peter Samuelssons översättning är gjord från den engelska. Och tänker man på indisk litteratur som kryddstark och engelskspråkig, som skriven av Salman Rushdie, så är detta något helt annat: ordknappt, stiliserat och analytiskt. 

Shanbhags roman skildrar en familj, större än den västerländska kärnfamiljen, som drabbas av ekonomisk välgång. Just "drabbas": hela familjelivet förändras, och dess hierarkier prövas, ordväxlingarna förgiftas. Också denna familj, med sin bestämda, patriarkala rangordning, blir ett fängelse, det är som om väggarna sakta kryper allt närmare kropparna. Shanbhags prosa är hela tiden mycket konkret, mycket saklig – men ingenting är oskyldigt, varje gest, varje ord bidrar till ställningskriget. 

En krigförklaring

Den unge latmask till man, "på delad tredjeplats i hushållshierarkin", som talar i romanen gifter sig med en ung kvinna av en annan samhällsklass. Ett resonemangsparti: han väljer sin brud från ett fotografi eftersom "hon var sötare än de andra". Anita kommer in i familjefängelset med andra erfarenheter och ett annat språk: krigföringen mellan familjens tre kvinnor, "den ena mer skräckinjagande än den andra", blir blodig. En kommentar om maten kan vara en krigsförklaring: ”Dessa tre kvinnor talar endast indirekt med varandra – det är inledningen, skottet som skjuts i luften för att kalla vedersakaren till strid. Syftet är att ta reda på om fienden är redo och vill slåss.”

Under vardagens ordväxlingar ligger ett hela tiden växande hot: förvisningen från familjen och, om det inte räcker, mord. ”Ghachar ghochar” är ett uttryck för det som blivit för tilltrasslat – och ett sätt att räta ut trasslet, att återställa rangordningen, är att offra någon. Familjen diskuterar olika kvinnomord de hört talas eller läst om, det vardagliga pratet blir alltmer olycksbådande: ”Ni pratar som om det vore rätt att döda när man har lust.”

Det är i spelet mellan vad som faktiskt sägs i romanen och dess outsagda nattsida som "Ghachar ghochar" talar, ett spel som får läsaren att vilja värja sig mot en drabbande insikt. Men den som likt romanens berättare förblir tyst blir också delaktig.

 

ROMAN

Vivek Shanbhag

Ghachar ghochar

Översättning Peter Samuelsson

Appell förlag, 128 s

 

Ulf Olsson är litteraturprofessor vid Stockholms universitet och litteraturkritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Listening for the secret - The Greatful Dead and the politics of improvisation".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!