Ulf Olsson

Johan Jönsson / Efter arbetsschema

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Om maskinlivet, fabriksmaskinen, om arbete som maler kroppen till stoft och tankarna till hat. Om maskinstaden: ”moderatstaden”, ett oigenkännligt Stockholm. Om att stå vid fönstret i förorten och titta ut över Hägerstensnatten.    
Så kan några sidor av Johan Jönsons Efter arbetsschema sammanfattas: en hård text, kantig, tvär. Dess oregelbundenheter är noisemusikens: litteraturens väsen är här oväsen. Under 800 sidor arbetar maskinen, ut kommer olika typer av texter. En kort paroll som ”arbete och njutning måste samman” växlar med dagboksanteckningar, arbetsbeskrivningar från vården växlar med de från författarmaskinen.
Och texten maler och dånar så högt att man ibland knappt hör dess olika delar: maskinen arbetar. ”Fabriksområdet upptar hela staten. Alla beståndsdelar är produktiva. Rörelser, kroppsdelar, organ, rörelser.”

Maskinen är en dominant hos Jönson, den återkommer i en rad olika sammanhang, här som i hans tidigare böcker. Men med Efter arbetsschema har något hänt: litteraturen är i vår epok en jag-maskin, den producerar jagiskhet – och nu gör den det även hos Jönson.
Här rör sig ett Jag genom maskinvärlden för att också det skrivas in på jaganstalten, det formulerar sig i återkommande rubriker som ”Jag minns honom/henne”, och en oväntad sentimentalitet får breda ut sig. Ändå är Jönson en författare som redan vet: ”att användningen av ordet jag i detta skrivande gör denna bokvolym mindre sann”.
Därför vill han slippa höra sin egen röst. Texten framstår som det våldsamma resultatet av författarens vilja att slippa uttrycka sig. Problemet är att i det uttrycksmässiga finns en stor del av litteraturens existensrätt, särskilt som Jönson betonar att dagens författare inte förmår avslöja något, bara producera ”sina serietillverkade fiktioner”.
Därmed har ytterligare ett skikt lagts till texten: grubblet över litteraturen. Ibland kokett, ibland faktiskt gripande.

Grundproblemet kvarstår dock länge: en litteratur som vill vara en arbetardiktning, men hela tiden tvings återvända till den skrivande, till jaganstalten. En förtvivlansmaskin tycks ibland producera detta författarskap.
Som bäst är detta vad annan litteratur inte vill veta av, vad den inte låtsas om – som sämst är Jönson bara självupptagen, som den vanliga dikten.
Men litteraturmaskinen producerar också en skarp saklighet: här finns en lång beskrivning av livet kring Victoriasjön och fisket av nilaborren. Här finns texter som är som avhuggna lemmar, andra är hopfogade som på ett löpande band som gått för fort. Ord skrivs som inte finns, ord skrivs som bara finns i andra former, i andra sammanhang.
Mycket hos Jönson är gåtfullt. Men det är en poäng: det gåtfulla står inte där som gåtor för läsaren att lösa. De står där, självklara. Material. De gör denna bokvolym mer sann.

FAKTA

ROMAN
JOHAN JÖNSON | Efter arbetsschema | Albert Bonniers