Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ulf Olsson

Döda rummet

Selma och August. Lagerlöfs sagor känns glättiga i Palestina. Strindbergs passar bättre. Foto: Arkiv, All over press

Vad har August Strindberg att göra på Gazaremsan?

Ulf Olsson slår följe med våldets skildrare under en föreläsningsresa i Mellanöstern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi lämnar trängselns och den klaustrofobiska fundamentalismens Jerusalem bakom oss. Utmed vägen västerut ser vi "bosättningarna", det alltför fredliga namnet på dessa borgliknande befästningar, uppe på höjderna. Bilen körs av Radoslav, bredvid honom Axel, svenska diplomater från konsulatet i Jerusalem: de är mina vägvisare till underjorden. Vi kör genom stenvärlden, utmed tusenåriga terrasserade odlingar, olivlundar. Och vi reser neråt, neråt, och genom den svartnande barrskogen. Neråt. Så är vi framme vid Erez, gränsövergången, parkerar bilen.

En hand sticks ut ur en lucka i fönstret vid spärrbommen och plockar snabbt åt sig mitt pass. En stund senare viftar samma hand oss vidare, efter att ha gett mig passet tillbaka: vi klarade den första spärren. Sedan nästa, inne i byggnaden. Men ingen vill kännas vid oss, man vinkar oss vidare.

Till sist hittar vi en kontrollant villig att ta hand om oss. Vi är ändå de enda som vill resa över. Och varför skulle någon alls vilja göra det? En kulsprutebeväpnad soldat ser rakt igenom oss. Allt är tyst.

Den unga kvinnan i glasburen tittar på mig över sina glasögon. Hennes blick är forskande, hon frågar efter mitt ärende. "Strindberg", svarar jag, "en föreläsning om den svenske författaren August Strindberg." Hon granskar mitt pass, antecknar noga dess uppgifter, tar fram ett formulär som hon stämplar och ger till mig. Jag ser inte om hon också antecknar "Strindberg". Hennes hand vinkar in oss: vi kan börja nedstigningen.

De israeliska passkontrollanterna påminner mig mest av allt om de två sekreterarna i Joseph Conrads "Mörkrets hjärta": de som skickar Marlow vidare, så småningom uppför Kongofloden, på spaning efter en kolonialism som gått för långt. Själva ska vi till Gaza City, vårt uppdrag är att där tala om August Strindberg. Men Gaza finns innanför den höga skyddsmuren, innanför de beväpnade vaktposterna, innanför bevakningstornen. Och den som där instiger, gör nog lika bra i att ge upp allt hopp.

 

Efter den israeliska kontrollen väntar en kilometerlång vandring i en stängslad och takövertäckt gång som för oss över ingenmanslandet. Men där skymtar en fårhjord, under ett provisoriskt solskydd sitter två herdar. Men de får inte komma för nära muren: då skjuts de.

Så vi går gången fram. Inga människor i övrigt. På andra sidan, ny passkontroll, som snabbt stökas undan, och vi möts av en pansrad FN-bil. Jag vet nu hur dörren i sådana bilar känns, tyngre och trögare än annars. Efter några hundra meter, ny passkontroll, denna gång i Hamas regi. Vår chaufför går in i skjulet med våra pass, vi väntar i bilen. Men något har hakat upp sig, FN har missat att förhandsanmäla vår ankomst, och minutrarna blir till en timmes väntan. Solen gassar. Trettiosju grader i skuggan. Vi väntar. Utanför bilfönstret ser vi män komma gående eller på motorcykel, med en beväpnad kamrat bakpå. Automatvapen, ammunitionsbälten. Då och då rider någon småpojke förbi på sin mula, virtuost hanterar de djuren. Vi väntar.

Till sist får vi klartecken att köra vidare. Och vi åker genom Gaza: få bilar, en del människor, barn. Gatorna i dåligt skick, kantade av hus i förfall eller i uppbyggnad. Men de byggs inte klart så lätt: byggmateriel måste smugglas in, och det tar tid. Vi är i en krigszon. Men vi når vårt mål, hotellet och det arkeologiska museet Al Math'af, direkt på stranden till Medelhavet.

Jag tittar på fiskarna som stående paddlar ut på enkla kanoter för att hämta sin fångst. Israel tillåter bara mycket kustnära fiske, varför fiskeindustrin slagits i spillror. Fiskrestaurangerna har stängt, inga turister kommer längre. Jag tittar på stranden. Detta skulle kunna vara paradisiskt - men är det inte. Bakom hotellet sträcker sig den typiska ödetomten, fylld med skräp. Men någonstans finns ändå pengar: på stranden byggs en ny moské. Men, tänker jag, vad som behövs är inte fler ord, inte fler böner, utan infrastruktur.

Dags att tala Strindberg. Först tittar jag på den arkeologiska utställningen. Kanske är Strindberg ett sådant dött föremål, lämpat bara för en glasmonter? Till hotellet har tagit sig ett 40-tal ungdomar, studenter från det islamiska universitetet i Gaza, deras professor. Så jag talar Strindberg. Det är helt overkligt - och samtidigt helt rätt: var om inte i dödsriket hör Strindberg hemma? Det slitna och sönderbrutna, ockupationen och våldet - det kunde vara en värld lämpad Strindberg. Här pågår en politisk och social dödsdans, ständigt.

 

På mitt vackra hotell i Jerusalem blickade Selma Lagerlöf ned från väggen, omgiven av dalmålningar i glada färger: till American colony kom en gång utvandrarna från Nås, de som Selma Lagerlöf följde i spåren för sin roman. Men det är för glättigt, jag står inte ut med sagorna.

Så jag talar om Strindberg. I pausen vill studenterna prata med mig. En ung kvinna ska åka till Oxford på ett stipendium. En ung man, förklädd i vacker fundamentalistisk dräkt, omgiven av livvakter i liknande men enklare kläder, kommer in i rummet, och ett kallt stråk av ängslan drar genom oss. Men han försäkrar att han bara vill skämta. Någon berättar om de seminarier om Mellanöstern han ordnade i Almedalen i somras. En annan berättar på svenska om sin uppväxt i Umeå och om längtan till Gaza. Så där finns, tänker jag, levande i dödsriket. Studenterna utstrålar hunger och livsvilja, de intar olika ståndpunkter, de skämtar med varandra, som vilka andra studenter som helst. De måste leva där - och de skapar sig ett liv av ockupationens villkor.

För det är så de ser på situationen: deras liv och deras värld har ockuperats av Israel. Och av Hamas. Tröstlösheten i denna konflikt tär på de levande. Men på kvällen firas ett hejdundrande bröllopskalas på hotellet: livet måste levas också bland de döda.

Nästa morgon ska vi ta oss tillbaka till Israel. Vi har en passagerare med oss, amerikanen Paul, som var med på seminariet. Han är som kliven direkt ur en roman av Graham Greene: han talar ogärna om sig själv, undviker mina frågor om vad han gör i Gaza - men frågar desto noggrannare ut oss.

På den palestinska sidan vinkas vi snabbt igenom. Vi vandrar den tröstlösa gången tillbaka till Israel. Det är varmt. Vi möter en kvinna med småbarn och jättelikt bagage: på väg hem?

På den israeliska sidan når vi fönsterlösa stängda dörrar. Kameror. Efter en stund klickar en dörr till, vi öppnar den och går in. Inga människor. Vi ställer vårt bagage på ett transportband och ser väskorna försvinna. Sedan vår tur: vi ska en i taget gå in i bås för noggrann skanning. Men något hakar upp sig. Paul står inte helt rätt, från bakom ett fönster högt ovanför oss talar en ung kvinna irriterat med honom, instruerar. Hennes röst ekar genom högtalaren. En tungt beväpnad vakt ställer sig bredvid henne, markerar. Paul blir allt argare, provocerar. Uppåt nacken på hans t-shirt är tryckt en teckning av en gammaldags bomb, med tändtråden brinnande. Han vill explodera - men kan inte, får inte.

 

Efter krångel och besvär kommer vi till sist igenom och återfår vårt bagage. En kontrollant bläddrar noga igenom mitt exemplar av Thomas Pynchons "Inherent vice" som är min reselektyr. Det enda vapen som döljer sig inuti den är orden - och i den romanen är de inte mycket till vapen.

Sedan passkontrollen. Samma vackra unga kvinna betraktar mig med samma forskande blick. Frågar vad jag gjort i Gaza. "Strindberg", svarar jag, "jag har föreläst om den svenske författaren August Strindberg." Jag berättar inte att jag visat den teckning Strindberg ritade i ett brev, den som föreställer hur han spränger den svenske konungen i luften med en anarkistisk helvetesmaskin.

Så släpper man in oss, tillbaka till de levandes rike.

Nästa dag börjar vår Strindbergskonferens på det hebreiska universitetet i Jerusalem. Vi äter lunch på studenternas café, döpt efter Frank Sinatra: vännen Freddie berättar att för tio år sedan sprängdes där en bomb, nio människor dödades. Hamas tog på sig ansvaret. Jag försöker föreställa mig de sönderslitna kropparna, blodet. Vanvettet. Vi har konferens, vi talar om Strindberg, om pjäser och uppsättningar. Djupt nere, under lärosalarna, i parkeringsgaraget, ser vi en studentuppsättning av Strindbergs "Den starkare". Svarta väggar, svarta kläder, doften av bensin och avgaser. Jag tänker att döden finns också hos de levande. Och jag tänker att Strindbergs sena verk, som jag föreläser om, handlar om ingenting annat än dödens närvaro bland de levande.