Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ulf Lundell sörjer den förlorade manligheten

Ulf Lundell poserar för en selfie. Foto: ULF LUNDELL / W & W
"Vardagar".
Nina Lekander är författare och kritiker på Expressens kultursida. Foto: YLWA YNGVESSON

I Ulf Lundells "Vardagar" tar sig nationalskalden an naturen, tv-utbudet och politiken.

Nina Lekander fylls av ömma känslor för ensamvargen på Österlen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Jag drar mig till minnes. När vi på Statens normalskola under en historielektion lät omslaget till lp:n ”Vargmåne” gå runt mellan oss. Magistern lät oss vara, han tafsade inte ens på Jeanette och mig som ofta användes som exempel på ”antalet blondiner i klass S3”.

Nettan och jag läste rysande raderna ”och jag viska mot hennes bröst / Du är helig och skön / och vi låg med varann i köket”. Tänk att man fick skriva så! Och dessutom göra det …

Sedan såg vi Ulf Lundell lira på Bullerbyn och blev helt yra under kalufserna. Inte långt därifrån låg Shazam där vi jublade åt After Dark och blev yra jag vet inte var.

Vidare till Aftonbladets Rockbjörnenparty i slutet av 70-talet eller början av 80-talet. Då stampade Uffe mig glatt och avsiktligt på foten som en sorts hälsning. Fånigt men liksom gulligt.

Så blir jag osäker. 1992 intervjuade jag honom för Månadsjournalen utan mankemang, trots att han hade liknat mig vid en fis i ett flickrum i ”En varg söker sin flock” 1989. Jag skrev visst något om att han hade fastnat i särartstänkande och satt Kvinnan på piedestal – med stor fallhöjd. Senare var han ohyggligt hygglig mot mig när jag vrålsörjde en av mina skilsmässor. Skickade fina och skojiga brev. Och en signerad samlingsbox skivor med bud. Jeez, det var ju ett rent amerikanskt tilltag, hur mycket kunde inte det ha kostat! Sedan dess, tidigt 90-tal, har vi inte haft kontakt.

Kivik art center

När jag nu fick ”Vardagar” att läsa suckade jag. Så många sidor, varför kan ingen redigera ner honom, måste han skriva ”en slags”? Men. Jag sträckläser och blir hart när hypnotiserad, antecknar och stryker under som ena riktiga toka. Fnissar när de i Lundells ögon vedervidriga ensilagebollarna rullar fram redan på sidan 24 och undrar när Kivik art center med sitt torn ska dyka upp. Det dröjer till sidan 74, för att senare återkomma några gånger.

Annars finns här en del fotbollar, och flera talgbollar – Lundells ensamskådande fågelintresse är fint och … rörande. Mina moderskänslor väcks alltsomoftast: stackare, så mol allena …

Ävafan, ropar då min man som också läser, han gillar ju att vara ensam, precis som jag!

Okej då. I vilket fall som helst förlåts slarv- och korrfel och inkonsekvenser av direktheten, närheten och brådskan: mycket ska hinnas med innan 68-åringen tar ner skylten, lägger grillerna på hyllan eller får hembud. ”Hembud” förresten – Lundell är en enveten religionskritiker för att inte säga -hatare. Inte minst av islam, islamism:

”Dom som säjer att islam inte är ett enormt enormt problem i den värld vi har av idag litar jag inte ett piss på. Dom är fortsatt blåögda. Jag blir alltmer en svuren motståndare till all slags religion, inklusive buddhismen numera tror jag. Alla religioner har sina blodtörstiga dårar, eller har haft. Idag är det islamska så kallade extremister som är blodtörstigast.”

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Ulf Lundell är den enda som förstår Bob Dylan

Google

Ovanstående är ett utdrag ur dagboken 2017, ”8IV17” med författarens säregna sätt att skriva datum. Delar av boken är odaterade och skrivna med ojämn högermarginal, poesihärmande.

Nåväl. Mannen ska skiljas från sin jag vet inte vem i ordningen unga hustru, vilket tycks ske i osedvanlig sämja. Denna S sköter skickligt om måleriutställningarna i Simrishamn, och som av en kommersiellt lycklig slump råkar han ställa ut sina tavlor på Rockhead art just nu, fram till den 27 maj. Om konstverken säger jag ingenting så har jag ingenting sagt.

Läser hellre, och lyssnar på en del låtar som författaren rekommenderar. Karln är så gammaldags att han skickar efter buntvis med cd-skivor. Och böcker. Ofta ambitiösa verk, Carl-Göran Ekerwald om Horatius, böcker om och av existentialister och fenomenologer. Han brottas med begrepp som ”kontingens”, men blir förbannad på både Google och Nationalencyklopedin: ”I så fall, det kan jag säja / kan jag ställa / in min blick på / kontingens närsomhelst”. (Ja, ”säja” och ”mej” etcetera får man bara acceptera.)

 

LÄS MER – Karin Olsson: Ulf Lundell är en rättshaverist

Lars Norén

Likheter finns med Lars Norén, i temperament som i göromål. Att förtvivla, att minnas, att åldras, att skapa, att brottas med ekonomin, att samtidigt undvika och söka uppmärksamhet och acceptans, att hantera eller försöka skita i lagrat familjetrassel. Han städar och lagar, kör sina snajdiga bilar som åker in på reparation stup i minuten. Kulturmansbesvär, kärt besvär.

Lundell förefaller dock mindre lynnig än Norén. Han lyssnar på radio och ser på tv, gnäller – med viss rätt – på P1:s Språket, men förfaller inte till billiga personangrepp med namns nämnande. Även om jag skulle vilja ta ”Kulturfrågan kontrapunkts” Elsa Petersson och Eva Beckman i försvar. Liksom Marie Lundström, vars Bokradio kritiseras som alltför glättig och ”damig”. Ergo:

”Det finns snart ingen manlig / tung / verklighet kvar därinne / i det litterära”. Tja, det låter graverande och öppnar för angrepp. Men det är skönt att han törs skriva det. Samtidigt som han brottas med Metoo-rörelsen, ibland en ”häxjakt”. Emellertid nödvändig.

För ingen kommer undan politiken, som Ola Magnell och Marie Bergman sjöng. Och ”inte ger man fan i polemiken / fast man är trött varenda kväll”. ”Romantiska nyliberaler” har sedan 40 år ungefär all skuld för detta vårt ”rövarsamhälle”, den arbetarklass som Ulf Lundell fortfarande vill räkna sig till är sviken. 

 

LÄS MER – Linda Skugge: Ulf Lundell orkar inte ens runka till nätporr

Donald Trump

Hans egen befriare från denna klass förbannelser är Jack Kerouac, vem annars? ”Det akademiska” på 70-talet var heller inte bra, oklart hur. I tider av Trump, ”nyliberalismens Höjdpunkt / Själva Kung Ubu”, längtar Lundell efter ett S-styre med ”lite kapitalism, lite socialism / det är så gott vi kan”.

Jovisst, fast lite tjatigt kan det bli ibland. Att läsa Ulf Lundell är lite som att ha en pojkvän eller någon annan väldigt nära, man får tugga i sig en del mellansnack. Plus förstås en fet dos nostalgi och ”bättre förr”. Som Per Svensson skrev i Sydsvenskan (11/6–17):

”Inte så få svenska offentliga personer har uttryckt viss nostalgi inför 68-kulturen. Färre har trätt fram som ’Summer of love’-nostalgiker. Ulf Lundell är ett beundransvärt undantag. Han var öppet nostalgisk redan 1975. Det var då han släppte debut-lp:n ’Vargmåne’ som inkluderade hippiehyllningen ’Sextisju, sextisju’.”

Här nämns kärlekssommaren flera gånger. Lundell skriver om den för Aftonbladet, men ”Tre gånger la jag i kuvert, tre gånger rev jag upp. Kunde inte förmå mej att skicka iväg. Samma gäller Schyman-artikeln. Det blev för sent. Men fan ta subban. Falsk som fan.”

Rosévin

Efter det lilla utbrottet, ännu en fågelobservation. Gårdsägarens råkar få in en gärdsmyg i huset, ”Skogens / flygande mus”, och bums läser han på. En intressant fågel med många namn genom historien, väl värd att lyssna på också.

Den åldrande eremiten oroar sig för både bilarnas och sin egen hälsa. Bantningsmetoderna skiftar. Vid påsk köper han öl, Linieakvavit och rosévin med hopp om att han ska hälla ut spriten och bara ta det lugnt med rosé.

Men så värst lugnt blir det ändå inte. Hans ”manliga energi” tar sig utlopp på alla möjliga håll, kanske ett sätt att hålla sorg över förlorade familjekontakter på avstånd. Meningar som ”Min äldsta dotter sägs vara i Nepal.” och ”Min äldste son vet jag inget om.” är ju hjärtskärande. Emellertid finner han sig snart: ”Fascinerande ändå. / Liv som levts.” Eller ”Fascinerande att vara en man som lämnar allt bakom sej”.

En ensamvarg behöver inte varje vardag söka sin flock.

 

 

DAGBOK

ULF LUNDELL

Vardagar

Wahlström & Widstrand, 640 s.

 

 

Nina Lekander är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel".

 

 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Loa Falkman och Rickard Söderberg om operageniet Birgit Nilsson. Kultur-Expressen finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!