Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ulf Lundell har blivit en ofarlig gullegris

Ulf Lundell år 1967.
Foto: Joakim Strömholm / SVT
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Ulf Lundell tillägnas en SVT-dokumentär i två delar med start i mellandagarna.

Jens Liljestrand ser en hövisk produktion göra den taggige ikonen till en värmande lägereld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag borde ha skjutit den jäveln”, skrev Ulf Lundell om mig i sin roman ”Visenterna” (2014), appropå en misslyckad intervju jag gjorde med honom till DN 2011. Sen dess har vatten runnit under broarna och i hans senaste alster är jag föralldel omnämnd i vänligare ordalag så no hard feelings. Men sen den där kommentaren har jag svårt att uppleva honom som särskilt mysig – tvärtom är Lundell för mig en person som baxar på ett rätt tungt lass av svärta, bitterhet och fientlighet.

Därför är SVT:s stora juldokumentär i två delar, ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten” (visas på SVT1 30/12 samt 6/1), följd av konsertfilmen ”Ulf Lundell live på cirkus” (10/1), något av en besvikelse. Här reduceras en i grunden komplex personlighet till en rockversion av Bellman eller Taube, en svensk klenod och folkhemspoet. 

”Kärlek, natur, Sverige”, säger Göran Greider när han blir ombedd att sammanfatta Ulf Lundell med tre ord. Mer nationalpekoral än så blir det inte, och på den nivån är tyvärr dokumentären, som med hjälp av en nygjord, knarrig intervju med huvudpersonen och beundrande kommentarer från personer som Åsa Linderborg, Benny Andersson och Lena Andersson följer Lundell från HSB-kåken på Södermalm till ensligheten i ateljén på Österlen.

Journalisten Marie Nyreröd, som tidigare har uppmärksammats bland annat för sina porträtt av Ingmar Bergman, har denna gång inte lyckats hitta smärtpunkterna, något som skaver, irriterar eller ens överraskar. Dokumentären stannar på ytan.

Härligare är då att titta på bilderna, de hittills aldrig visade smalfilmerna från vännen och fotografen Joakim Strömholm som låter oss möta den unge, spinkige, sprallige Uffe med sitt soliga spjuverleende och gitarren över axeln. De där mytiska åren från -67, -67 fram till den dubbla bok- och skivdebuten med ”Vargmåne” i september 1975 följd av ”Jack” i april 1976 är grunden i hans legend, det närmaste Sverige kommer inte bara en Jack Kerouac (den nästan generande uppenbara förlagan till debuten) utan även en Cohen, Dylan, Springsteen eller Young.

Men som helhet är produktionen en bekräftelse på att Lundell till slut har blivit det alla svenska skalder förr eller senare – en ofarlig, gemenskaps-producerande gullegris.

Men det spännande, för att inte säga gåtfulla med alla dessa filmer, bilder och glada kompisminnen är att det där bohemlivet framställs som så konstant lekfullt och Vita bergen-gulligt. Produktionen tycks noggrant ha undvikit att intervjua samtida bekanta som Maria-Pia Boëthius, vars romans med Lundell i början på 1970-talet gestaltades i ”Jack”. Som bekant svarade Boëthius med samma mynt i sin roman ”Svensson, Svensson” (1979) där hon beskrev en lufsig, gonorrésmittad klassrevanschist med fotsvett och en Domuskasse full med porrtidningar.

Den sortens vittnesmål har inte längre någon plats i den nationella skapelseberättelsen – hellre då låta statsminister Stefan Löfven mysande berätta om hur han själv minsann läste ”Jack” fem gånger på raken.

”Ulf Lundell – friheten och ensamheten” blir mörkare i sin andra del, där både alkoholismen och ”Fittstims”-debaclet får ta utrymme. Men som helhet är produktionen en bekräftelse på att Lundell till slut har blivit det alla svenska skalder förr eller senare, och mer eller mindre motvilligt, alltid blir – en ofarlig, gemenskapsproducerande gullegris. En värmande lägereld snarare än ett isande främlingskap.

Det mest sanna i hela dokumentären sägs av Leif GW Persson ungefär 90 sekunder in i första avsnittet, när även han ombeds definiera sin vän med tre ord men nöjer sig med två:

”Närvaro och frånvaro.”


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.



Lyssna på ”Två män i en podd”

spotify:episode:70z7eVNBJ6fWHQQZdYx5uu

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella