Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ulf Lindström: En god man

Ulf LindströmFoto: Kristin Lidell
Nils Schwartz läser Ulf Lindströms bok En god man.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KRIMINALROMAN
ULF LINDSTRÖM | 'En god man | Wahlström & Widstrand, 357 s.

I det feta stimmet av svenska kriminalromaner liknar den ena författaren den andra som en sill liknar en sill. Den 51-årige boråsaren Ulf Lindström sticker ut som en exotisk taggfening med sin debut i genren.
Det är en bok som gnistrar av stilistisk energi, humoristisk touche och språklig uppfinningsrikedom, med i stort sett varje mening omsorgsfullt utmejslad och tillspetsad. Här finns inga transportsträckor av asfaltsgrå deckarprosa, inga pladdrande dialoger för dialogens skull.
Det kan rentav bli lite för mycket av det goda emellanåt, inte minst överflödet av termspäckad it-jargong som Lindström behärskar med en hackares ackuratess.

Språket är En god mans ojämförliga tillgång, men också intrigen är originell, fjärran från den gängse polisromanmallen. I centrum står en mördare och hans advokat som växelvis berättar historien. Det är inte mördarens identitet som här är gåtan - han har redan erkänt - utan hans motiv. Kan det finnas förmildrande omständigheter?
Samtidigt som nytt ljus kastas över mördarens väg fram till brottet, faller skuggorna över advokatens karaktär. Han är till synes lyckligt gift och far till en åttaårig dotter. Men som anställd på sin fars advokatbyrå måste han dagligen kämpa med sitt stukade självförtroende.
Titeln är en ironisk antites till Hans Alfredsons En ond man. Både mördaren och hans försvarare eftersträvar att framstå som hederliga, kärleksfulla och omhändertagande män, men konfronteras med drifter och böjelser som varit omedvetna för dem själva. Ingen inre ironi och yttre attityd skyddar dem mot sig själva.
Innanför den språkliga snickarglädjens virtuosa vändningar och välfunna metaforer döljer sig ett bottenlöst manligt mörker. Det är en njutning att läsa den här romanen, men njutningen är långt ifrån ren.