Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

UD-veteran spred vidare rykten om Gui Minhai

Före detta ambassadören Sven Hirdman.Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT / TT NYHETSBYRÅN
Magnus Fiskesjö.

Magnus Fiskesjö kritiserar Sven Hirdmans uttalanden om Gui Minhai.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den före detta ambassadören i Ryssland, Sven Hirdman, uttalar sig i Expressen (29/1) i nygamla försök att trivialisera den pågående rättssaken om den förre Kina-ambassadören Anna Lindstedt, som ordnat möten med kinesiska mellanhänder som ville få tyst på Gui Minhais dotter.

Självklart pratar en ambassadör med vem hon vill, om det så vore hin håle själv, ifall det nu skulle främja Sveriges intressen. Det handlar inte om det. (Jag har också varit diplomat, och jag har sett bättre ambassadörer.)

Men det kan knappast gagna Sveriges intressen att arrangera möten med skumraskfigurer som uppenbart agerar för den kinesiska staten och till och med hotar den inbjudna dottern till vår kidnappade medborgare.

Skummisarnas huvudbudskap var ju att ”gör som vi säger, annars får du aldrig se din far igen.” Det är en favorit i repris – precis samma slags hot som regimen kör med mot flyktingar i Sverige som fortfarande har familj kvar hemma i Kina.

Han höll ett långt föredrag om hur dålig person Gui Minhai skulle vara.

Anna Lindstedts försvarsadvokat kallade också in Sven Hirdman till förhören om Lindstedt, tydligen i tron att han skulle kunna hjälpa till. Den som läser de numera tillgängliga protokollen, från den 19 november 2019, finner att Hirdman var så angelägen om att ”hjälpa till,” att han höll ett långt föredrag om hur dålig person Gui Minhai skulle vara. 

Sven Hirdman i förhören.

Det ser inte bra ut i en situation där yttrande- och pressfriheten i Sverige angrips på bred front av den kinesiska regimen. Dess ambassad i Stockholm bedriver en kampanj för att försöka få tyst på oss allihop — från ministrar och engagerade medborgare till massmedier och till med de flyktingar från Xinjiang som fått fristad hos oss. 

Det är tydligt att Hirdman egentligen inte vet någonting om Gui Minhai, utan mest upprepar de rykten som regimen fabricerat och cirkulerat om vår fängslade medborgare. Det handlar om det vanliga receptet: att med olika insinuationer, halvsanningar och lögner försöka ta heder och ära av sina offer, och hoppas att åtminstone någon ska svälja storyn.

Och det gör tydligen Sven Hirdman. Annars har den kinesiska ambassaden hittills inte lyckats med fler än Lyndon LaRouche-gruppen, och Jan Myrdal förstås, samt en och annan alltför insyltad affärsman.

Sven Hirdman i förhören.

Hirdman vevar alltså på positivet som den kinesiska ambassaden dragit i gång. Själv uppger han att hans källor bland annat är Folket i Bild/Kulturfront. 

Nu har dock Fib/K i ett slag dragit in samtliga de suspekta artiklar som Hirdman stött sig på (18/1-20). Varför? Deras ansvariga utgivare förklarade avpubliceringen på tidningens förstasida: ”Beslutet grundas på att det i dessa artiklar framförts misstankar om att Gui Minhai ägnat sig åt brottslig verksamhet i Göteborg på 80-talet. Detta är rykten som kan uppfattas som spridande av missaktning eller rent av förtal. Sådant ska inte publiceras i FiB/Kulturfronts spalter.

Redaktören Knut Lindelöf gjorde samtidigt en egen ”pudel” på sin blogg: ”När jag klagade på att FiB/K nu utpekas som kinesisk knähund har jag tvingats inse att det faktiskt kan finnas visst fog för den saken.”

Heder åt dem!

Men kommer Hirdman att be om ursäkt och dra tillbaka sin egen ryktesspridning om vad han hånfullt beskriver som ”den så kallade bokhandlaren”?

Något säger mig att ambassadör Hirdman är för fin för det.

 

Av Magnus Fiskesjö

Magnus Fiskesjö var kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking 1985-88 och arbetade också vid ambassaden i Tokyo. Han var chef för Östasiatiska Museet 2000-05, och har sedan dess varit knuten till Cornell University i USA.