Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Tysthetsnormen är väl redan lagstadgad?

SCH! Malte Persson ifrågasätter trenden med stökiga bibliotek som prioriterar ner litteraturen.
Foto: Shutterstock
Niclas Lindberg.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Malte Persson.

Rådande biblioteksideologi om att upphäva "tysthetsnormen" vilar på en excentrisk läsning av ordet "alla".

Malte Persson drar en lans för det traditionella biblioteket med en stillsam miljö och fokus på böcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är något underligt med senaste veckans debatt om huruvida bibliotek bör vara lugna eller ej. Nämligen att det knappt ens är en debatt: i stort sett alla verkar vilja ha lugna bibliotek. Och ändå har vi inte lugna bibliotek?

Inom biblioteksvärlden "anses det vara von oben och snipkonservativt att förespråka lugn", skriver bibliotekarien Jenny Lindh i DN (8/6-15). Men vilka är "vardagsrumsparadigmets" representanter? Och varför försvarar de sig knappt?

Jo, en eller två har faktiskt försökt. Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, har upprepat att han "ifrågasätter tysthetsnormen". Han har också hänvisat till att man faktiskt följer bibliotekslagen, med dess krav på "neutralitet" och ett bibliotek "för alla".


Det är värt att syna detta en aning. Läser man bibliotekslagen så finner man absolut inget som utesluter tystnad. Tvärtom, där står att läsande ska främjas, och det gör det knappast av bullriga miljöer.

Vad som i lagens förarbeten åsyftas med "neutralitet" är klart och tydligt neutralitet i förhållande till den information man förmedlar, inte neutralitet i förhållande till besökarnas beteenden.

Ytterst tycks dock rådande biblioteksideologi vila på en mycket excentrisk läsning av ordet "alla". Det står i lagen att "folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla". Det står inte "för alla oavsett om de pratar i mobiltelefon" etcetera.

Men det är så man valt att läsa det. Lindberg jämför det faktum att tysta personer störs av dem som väsnas med att sådana som väsnas stör sig på folk som är tysta. Vilket är som att jämställa en ickerökares irritation över att någon röker med en rökares irritation över att någon inte röker. Och av det dra slutsatsen att det är exkluderande om man inte får röka på bibblan.


Det är sant att resursbrist är ett problem. Och att det finns ett yttre tryck som tvingar biblioteken att ta på sig allt fler uppgifter, när andra institutioner stängs och det offentliga rummet kommersialiseras. Men varför väljer biblioteken att heja på denna utveckling, i stället för att problematisera den?

Biblioteksföreningens egna forskningsrapporter visar tydligt att det mest efterfrågade är det traditionella biblioteket, med "lugn och ro" och fokus på böcker. Det är dessutom inte bara de faktiska besökarna som önskar detta, utan även potentiella besökare som ännu inte kommit. Sådant som "möten" och nya medier kommer långt ned på listan.


Varför inte ta fasta på detta? Ironiskt nog verkar man på biblioteken ha ett problem med bokstavlighet. Vaga demokratiska metaforer som "öppenhet" och "mötesplats" översätts till konkreta glasväggar och kafélokaler. Säger bibliotekslagen att biblioteken ska främja "ett fritt meningsutbyte", så tolkar man det genast som att meningsutbytet måste ske muntligen på plats.

Nu råkar det även stå i bibliotekslagen att man ska tillgodose användarnas "behov". Och eftersom behovet av lugn och ro tycks vara bland de allra största, antar jag att man bryter mot lagen om man inte tillgodoser det?


Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.