Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tyskt skuldtänkande tyngs ned av moralen

Tysklands förbundskansler Angela Merkel.Foto: Koca Sulejmanovic / Epa / Tt
Greklands premiärminister Alexis Tsipras.Foto: Nurphoto/Rex Shutterstock
Kommer Grekland att komma överens med EU, ECB och IMF?Foto: Geert Vanden Wijngaert

Malte Persson ser kreditvärdighet och rättfärdighet blandas ihop i dem pågående Greklandskrisen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den tyske poeten Heinrich Heine lär som barn i katolsk skola ha fått stryk för att han på frågan om vad tro hette på franska inte svarade la foi, utan le crédit. Att han inte var helt fel ute framgår dock av de reportage han senare skrev från Paris under Julimonarkin (1830-1848).

Under borgarkungen Ludvig-Filips fick bankintressen styra politik och värderingar. Över alla andra värden satte man stabiliteten - och den mätte man, som Heine konstaterar, i räntan på statsobligationer. Har man följt de senaste årens europeiska skuldkris känner man igen sig.

Ord spelar roll: Kredit, med sin koppling till tro, låter mycket bättre än skuld. Det är ingen slump att de länder som råkar ha samma ord för ekonomisk och moralisk skuld (som Tyskland och Sverige) är mest benägna att blanda ihop det ena med det andra.

 

I USA är det alltså lättare att skilja mellan debt och guilt än det är att skilja mellan skuld och skuld här. Skillnaden togs upp i en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen, där man försökte förklara varför amerikanska ekonomer suckar så över den tyska strängheten gentemot Grekland. Men man konstaterade också att det inte är deras pengar det handlar om.

Av de två tyngsta tyska tidningarna företräder konservativa FAZ normalt den stränga linjen. Analyserna i progressiva Süddeutsche Zeitung är mer varierade. Man har bland annat genomfört en opinionsundersökning bland tyska ekonomer, som visar att de blivit alltmer amerikanska i sin syn på skuldkrisen. Men så länge tabloidpressen fortsätter att hetsa mot lata greker lär politikerna få svårt att backa.

Heine arbetade en tid på bank i Hamburg, och menade att vad som helst vore bättre än stadens borgerliga inskränkthet:

Åh, att jag stora laster såg, /en brottslighet, grym, kollosal / blott ej de mätta dygdernas / betalningsfähiga moral!

Tysklands senare historia uppvisar som bekant både det ena och det andra. Visst fick landet ekonomiska skulder avskrivna efter andra världskriget. Men den moraliska skulden har man inte fått avskriven, hur gärna många än skulle vilja just det.

 

Och när ekonomisk och moralisk skuld blandas samman, är det frestande att uppleva den ena sortens skuldfrihet som en kompensation för den andra. Att kreditvärdighet och rättfärdighet lätt blandas samman konstaterade redan Max Weber i sin klassiska studie av kapitalismens protestantiska rötter.

Innan vi började tala om austerity hade vi i Sverige svångremspolitik - ett ord där moralen är inbyggd i metaforen, som frammanar en bild av en frossare som nu måste späka sig. Det kan finnas en viss masochistisk tillfredsställelse i ett sådant späkande, men antagligen bara om det sker frivilligt.

I alla fall talar svenska politiker gärna om statsskuld i moraliska eller rentav bibliska termer ("den som är satt i skuld är icke fri"). Många är imponerande trosvissa i sin övertygelse om att Greklands lidande bara är Greklands fel. Men att tvärsäkerhet med moraliskt-religiösa övertoner skulle vara en verklig tillgång i en förhandling är svårt att föreställa sig.

Nej, den enda gudom som nu återstår att rätta sig efter är väl, för att återigen citera Heine, "den sista gudinnan, Nödvändigheten, med sitt sorgsna hjärta".

Åtminstone om man önskar sig ett lyckligare slut än vad Julimonarkin fick.