Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tvillingmytisk vision

Odile Nunes och Peter Bergared. Foto: Petra Hellberg

Nils Schwartz bevittnar ett nästan jovialiskt sorgespel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

TEATER

AGNETA PLEIJEL | Schulz goes Kafka | Regi Marika Lagercrantz | Stockholms stadsteater | Speltid 2 t.

Det är lite av en etablerad myt att den polsk-judiske författaren Bruno Schulz (1893-1942) är ett slags andlig tvillingbror till Franz Kafka.

Det var förvisso Schulz som skrev efterordet till den polska översättningen av Processen på 30-talet, även om det var hans fästmö Józefina Szelinska som stod för själva översättningen. Att båda författarnas fäder var klädeshandlare - ett vanligt judiskt yrke - och att båda bröt sina förlovningar, förstärker också tvillingmyten. Men att dra parallellerna för långt blir missvisande. Schulz var ingen epigon till den tio år äldre Kafka.

Den blyge och tillbakadragne teckningsläraren från Drohobych i Galizien gav ut två tunna böcker - man skulle kunna kalla dem novellcykler - under sin livstid: Kanelbutikerna 1934 och Sanatoriet Timglaset 1937. Det är länge sedan jag läste dem, men kvar i minnet dröjer sig den detaljnära och detaljkära skildringen av den judiska miljön i barndomsstaden som Schulz förblev trogen till sin död.

 

Detta närsynt tecknade vardagsliv är det jordfasta avstampet för Schulz utflykter i fantasin, kalla det surrealism eller magisk realism, mest utmärkande är ändå dess egenart.

Det finns ett visionärt drag i fantasins flykt över hustaken i Drohobych - Schulz arbetade länge med en bok om Messias, vars manus försvann under kriget och aldrig har återfunnits - men det är konkretionen, den sinnliga närvaron i ett där och ett då som är det unika: nedsänkningen i verkligheten lika mycket som svävandet ovanför den.

 

När Agneta Pleijel låter Schulz möta den döde Kafka, kan hon förståeligt nog inte göra just konkretionen i Schulz prosa full rättvisa. Hur skulle man kunna överföra en så specifik värld till en teaterscen utan att det blir folkloristisk kitsch à la Spelman på taket?

Det är klokt av Pleijel att inte ens försöka. Schulz och Kafka får här mäta sina egenskaper mot varandra i varmt och lite abstrakt samförstånd. Det som främst förenar dem är konflikten med den antisemitiska omvärlden. Ingen är djupt troende, men Messias blir ändå ledstjärna i deras fåfänga sökande efter rättvisare ordning.

Någon risk för att den visionära dialogen ska bli för högtravande föreligger inte i Marika Lagercrantz regi och rollbesättning. Att den magre Kafka spelas av den rundnätte Per Sandberg ger föreställningen en ironisk accent som kontrasterar mot Peter Bergareds oskuldsfulla Schulz, en gestaltning som är helt i linje med dennes utnämnande av barndomen som "den geniala epoken".

 

Odile Nunes som den sensuellt kärlekslängtande Józefina Szelinska ser också till att hålla de båda herrarna kvar på jorden, i synnerhet som hon inte tror på att fästmannen kan tala med döda.

Första akten spelas framför ett brokigt draperi som delar av scenen i djupled, inte som en ridå, utan snarare som ett förhänge framför en okänd och parallell värld. I andra akten har draperiet dragits ifrån och uppenbarar ett tomt svart rum, där Sven Haraldssons scenografi och Patrik Bogårdhs ljus i suggestiv samverkan skapar ödesbunden atmosfär i detta nästintill jovialiska sorgespel.

I slutscenen skjuts Schulz till döds av en Gestapo-officer i Drohobycz getto. Då och först då bryter Józefinas skrik den annars så stillsamma samtalstonen.