Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tur och returteater utan reaktionärer

Fruktade kravaller.
Foto: Jonas Jörneberg

Nästan ett år efter antirasism-demonstrationen i Kärrtorp, kommer Turteaterns reaktion på händelserna. Det är rimligt, Turteatern ligger ju i Kärrtorp och är med sin repertoar - "Teater utan reaktionärer" - ett givet hatobjekt för högerextremisterna, kanske rentav själva orsaken till att just den närförorten blev föremål för en fascistisk affischkampanj.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

SÅNGER FRÅN NORDEN

Manus och regi

Nils Poletti

Musik Daniel Rossetti

Turteatern, Stockholm, 1.45 t.

Ändå blir "Sånger för Norden" tamare än väntat. Det beror nog på att frontlinjen mellan rasism och antirasism inte drogs upp i Kärrtorp utan i vallokalerna runtom i Sverige för en och en halv månad sedan. Visserligen återkommer föreställningen några gånger till den sverigedemokratiska järnrörsagitationen 2010, men den är numera så uttjatad att det är svårt att hitta nya infallsvinklar, och den påverkade ju inte opinionen, tvärtom.

Jag begär inte att regissören och manusförfattaren Nils Poletti skulle ha analyserat valresultatet och repeterat in en ny pjäs på så kort tid. Men nu ödslas det mesta av det satiriska krutet på en så marginell, om än våldsbenägen, företeelse som den yttersta extremhögern, oftast genom att parodiera direkta citat från nättidningar eller utsagor av Adolf Hitler och Anders Breivik.

Nationella fördomar

Det biter inte riktigt, eftersom citaten är så parodiska i sig, att det ska stor teaterkonst till för att snarare spela ner dem än förstärka dem - och det är inte Polettis bästa sida. De tio skådespelarna - de flesta teaterhögskoleelever - gör sitt bästa, dock med för lite textmaterial att spinna vidare på.

Men ensemblen rymmer skådespelare från alla de nordiska länderna utom Island, och det är när föreställningen spelar upp de respektive nationella fördomarna om de andra som den annars så införstådda publiken får något att fundera på.

Och den kommer knappast undan slutscenen när skådespelarna - alla lika bländvita, med varierande nyanser av blondhet - oskuldsfullt braverar om sin vithet. Det är en ironisk slutpunkt som borde ha fått genomsyra hela föreställningen. Teatern måste utmana publiken, inte bekräfta dess självbelåtenhet.