Ändå blir "Sånger för Norden" tamare än väntat. Det beror nog på att frontlinjen mellan rasism och antirasism inte drogs upp i Kärrtorp utan i vallokalerna runtom i Sverige för en och en halv månad sedan. Visserligen återkommer föreställningen några gånger till den sverigedemokratiska järnrörsagitationen 2010, men den är numera så uttjatad att det är svårt att hitta nya infallsvinklar, och den påverkade ju inte opinionen, tvärtom.
Jag begär inte att regissören och manusförfattaren Nils Poletti skulle ha analyserat valresultatet och repeterat in en ny pjäs på så kort tid. Men nu ödslas det mesta av det satiriska krutet på en så marginell, om än våldsbenägen, företeelse som den yttersta extremhögern, oftast genom att parodiera direkta citat från nättidningar eller utsagor av Adolf Hitler och Anders Breivik.
Nationella fördomar
Det biter inte riktigt, eftersom citaten är så parodiska i sig, att det ska stor teaterkonst till för att snarare spela ner dem än förstärka dem - och det är inte Polettis bästa sida. De tio skådespelarna - de flesta teaterhögskoleelever - gör sitt bästa, dock med för lite textmaterial att spinna vidare på.
Men ensemblen rymmer skådespelare från alla de nordiska länderna utom Island, och det är när föreställningen spelar upp de respektive nationella fördomarna om de andra som den annars så införstådda publiken får något att fundera på.
Och den kommer knappast undan slutscenen när skådespelarna - alla lika bländvita, med varierande nyanser av blondhet - oskuldsfullt braverar om sin vithet. Det är en ironisk slutpunkt som borde ha fått genomsyra hela föreställningen. Teatern måste utmana publiken, inte bekräfta dess självbelåtenhet.
