Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tunnelbanan är de enkla klassernas slott

<p>Ur filmen "Underground", 1929.</p>
Foto: Lisa Mattisson
Foto: Bertil Ericson / Tt
Foto: Johan Nilsson / Scanpix

Det är inte konstigt att Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan orsakar smärta.

Dan Hallemar påminner om tunnelbanans särskilda plats i vårt moderna samhälle.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I tonåren satt jag i en by utanför Linköping och fantiserade att jag tog tunnelbanan hem, att jag klev av vid till exempel Mariatorget och gick ut på gatan. Jag hade lärt mig alla tunnelbanestationer på den gröna linjen utantill. Jag ville lära mig de röda och blå också. Jag var inte helt säker på vad det var då. Vad jag fantiserade om, vad jag längtade till. Nu ser jag mina tonåriga barn åka tunnelbana hem. Nu vet jag vad det var.

Utrymmet, rörelsen, friheten. Att vara en del av staden, att vara inkluderad i det gemensamma, att vara på väg hem och på väg bort.

 

Ingenting tar dig så långt bort eller så nära centrum som tunnelbanan. Ingenstans sitter staden ihop som i tunnelbanan. Tunnelbanan samlar in staden. Dörrar öppnas och släpper på. Mina barn sitter och ser världen passera. Deras frihet är större än mångas, liksom min är det. Vårt utrymme större, vår rörelsefrihet större. Men tunnelbanan rymmer också möjligheten att ge den friheten till flera.

 

Nu tycks den bit för bit förvandlas till en plats som tränger in människor i hörn, som utesluter de som inte har råd, som gör staden till en mindre plats.

I början av Alexander Döblins roman "Berlin Alexanderplatz" kliver den nyutsläppte fången Franz Biberkopf ut i en stad med 637 000 arbetslösa. Berlin är stort, heter det i boken, det finns plats för en till.

Filmen "Underground" av Anthony Asquith från 1929 visar en scen från världens äldsta tunnelbana, den i London som började byggas 1863. Filmen inleds dramatiskt med texten:

"Tunnelbanan i den stora metropolen i det brittiska imperiet med dess myllrande blandning av alla typer av människor, som bidrar med sitt mörker och ljus, sin romantik och tragedi och allt det som utgör det vi kallar livet."

Kameran åker in på en perrong, folk hukar i underjorden, trängsel. Det som beskrivs är friktionen mellan människor, men också möten, män som tjuvläser grannens tidning, kvinnor som skvallrar högt över en dam, folk som trampar på varandra. Det är en ny stad i klassamhällets imperium. Det är den kollektiva staden.

 

Den 19 mars 1956 höll borgarrådet Hjalmar Mehr ett tal i Rådsalen i Stockholms stadshus, han ville beskriva hur viktig tunnelbanan är som palts, och varför särskild omsorg måste läggas på hur man utformar den: en parisare tillbringar fyra år av sitt liv i tunnelbanan, sa Mehr.

Hjalmar Mehr drog i slutet av 1950-talet i gång arbetet med att skapa tunnelbanekonst. Konstnären Vera Nilsson hade skrivit till honom 1955: "Vi vill ha fest. Glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled … varje hållplats ett sagoslott."

När Östermalmstorgs tunnelbanestation invigdes 1965 med Siri Derkerts freds- och feminismbudskap i betongen dansade Hjalmar Mehr med konstnären på perrongen. Det sista Hjalmar Mehr gjorde som kommunpolitiker var att införa Stockholms första månadskort för kollektivtrafik, 50-kortet. En snabbt genomförd idé som kostade staden 50 miljoner i subventioner. Tunnelbanan reste in i stockholmarens världsbild.

 

Det är inte konstigt att människor reagerar starkare på övergrepp, som Sverigedemokraternas, när de syns i tunnelbanan än om de skulle synas till exempel på ett torg. Tunnelbanan i Stockholm är mer laddad med stadens liv än någon av stadens torg. Det märkliga är att SL inte förstått det, att man fortsätter att betrakta tunnelbanan som bara ett neutralt transportmedel som kan fyllas med vadsomhelst.

Det var tunnelbanesystemet som skapade det moderna Stockholm. För de flesta tunnelbanestäder i världen är tunnelbanan bara en fortsättning på det transportsystem som fanns där innan. I Paris är den bara en hästskjuts men under mark. Men i Stockholm är tunnelbanan den växande stadens moderna urcell. Den har - på gott och ont – format staden till vad den är.

 

Den sverigedemokratiska ursäkten för röran i Sverige ristar in exkluderingens budskap i sagoslottet tunnelbanan. Riddar Kato har tagit över driften. När Reva åkte tunnelbana eller stod vid spärrarna var känslan densamma, exkluderingen, utsattheten i det gemensamma.

När en tunnelbanestation vid T-centralen fick aggressiva järnstolpar för att folk inte skulle kunna uppehålla sig där var det exkludering. När biljettpriset höjs till 900 kronor är det exkludering. I stället för att använda tunnelbanan som ett verktyg för att bjuda in, att öppna upp, släppa på, har den blivit en plats för att stänga ute.

 

När tunnelbanan i stället kan vara – som i Asquiths film – en myllrande blandning av alla typer av människor, som bidrar med mörker och ljus, romantik och tragedi och allt annat som utgör det vi kallar livet.

Det var livet jag längtade till där jag satt i byn och lärde mig stationer utantill. Nu är jag här, nu är mina barn och mina grannar här, nu är alla de vi inte ännu känner eller har träffat här, med vårt mörker, med vårt ljus, med vår romantik och vår tragedi. Inget kan stoppa oss från att bli en del av den här staden.